Tills hon frågade:

”Mamma, vad betyder 'frog'?”

Hon hade, skulle det visa sig, ingen aning om vad varken I, see, a, green eller frog betydde. Hon var kort och gott helt omedveten om vad hon den senaste kvarten gått runt och rabblat. Kanske betydde det att hon skulle få en hund?

Skratta du, men faktum är att det är ungefär så du och jag numer också kommunicerar. Med samma självsäkerhet - men på ett språk för oss lika främmande som engelska för en svensktalande sjuåring. Det är gubbar som flinar, svettdroppar i pannan, pussar som flyger och händer som klappar. Jag talar - förstås - om emojis. Ett parallellt alfabet som vuxit fram och som faktiskt förminskat ordens betydelse i vår dagliga kommunikation.

Att meddela sig digitalt utan en glad gubbe, eller åtminstone en tumme upp, är nästintill otänkbart. Ingen vill väl misstas för en surtant? Ta bara ett ”Grattis!” på Facebook - vad är väl det värt utan sällskap av åtminstone en tulpanbukett, ett knippe ballonger eller några poppande serpentiner? Hur icke-käck får man bli liksom.

Annons

Jag har – förstås – också trillat dit och har bland mina personliga favoriter den blinkande gubben (som understryker att jag har glimten i ögat), den vinkande handen (som visar att jag är lite roligare än någon som kort och gott skriver 'hej då') och de två rosa hjärtana, ett stort och ett litet (som är tillräckligt kärleksfulla för att uttrycka värme till vänner och bekanta, men inte känns lika intima som det klassiska röda hjärtat).

När jag haft en hemsk kväll i småbarnslivet kan jag skicka iväg gubben med den öppna, sammanbitna käken i ett snabbmeddelande till en kompis och hoppas på sympati tillbaka. Och när min nervösa mamma ska flyga utomlands skickar jag en knuten hand med tummen över fingrarna och utgår förstås ifrån att hon därmed förstår att jag håller tummarna för att resan ska gå bra.

Men när jag blir varse att den där handen i själva verket är en symbol för stenen i sten-sax-påse-leken, och att den sammanbitna käken egentligen uttrycker ett hånskratt - det är då jag inser det: att vår kommunikation aldrig varit så tydlig men samtidigt så relativ, och sanningen aldrig funnits så i betraktarens ögon, som nu.

Samma tanke slog kanske den tidigare Etiopienfängslade journalisten Martin Schibbye, efter att han i samband med releasen av boken ”438 dagar” tweetade en sammanfattning av boken med enbart emojier (90 stycken!) och fick kommentaren: ”Jag måste läsa boken för att få reda på vad damtoaletterna betyder”. Han tvingades nämligen svara: ”Oj, var det symbol för damtoaletter? Såg det som en allmän symbol för kvinnor i frihet.”

Plötsligt är det som att vi, hela vuxenvärlden, är som ett gäng vilsna sjuåringar i färd med att lära oss ett främmande språk. Lustfyllt smakar vi på den nya vokabulären och provar oss fram:

”I. See. A. Green. Frog.”

Och den som lyssnar bara: Wow, de ska få en hund.

sms