Nederlaget har gått till historien inte bara som en amerikansk pinsamhet utan också genom psykologen Irving Janis forskning kring misslyckandets orsaker. Han upptäckte att den grupp som ansvarade för planeringen av invasionen hade gjort stora felbedömningar. Man hade underskattat motståndaren, struntat i uppenbara risker och hållit fast vid egna idéer trots att de var bristfälliga. Utifrån det drog Janis en slutsats som sedan dess blivit ett viktigt inslag inom arbetspsykologin: Varje arbetsgrupp måste alltid se upp med grupptänkande, det vill säga att man inom gruppen eftersträvar enighet snarare än att kritiskt granska egna idéer.

Annons

Under den senaste månaden har svensk politik vid ett flertal tillfällen fått mig att tänka på Janis, Grisbukten och grupptänkande. Det allra tydligaste exemplet utspelade sig redan före regeringskrisen när det i slutet av november blev irriterat i riksdagens så kallade pensionsgrupp. Gruppen hade då under 20 år varit ett blocköverskridande samarbete (S, M, Kd, C och Fp) som arbetat för stabilitet kring svenskarnas pensioner. Irritationen uppkom när Socialdemokraterna bjöd in Miljöpartiet att delta, något som övriga borgerliga partier motsatte sig. Man slängde i dörrar och lämnade möteslokaler. Man hotade att lämna samarbetet. Anledningen? Man menar att Miljöpartiet och dess partiprogram är emot ekonomisk tillväxt.

Ur ett politiskt maktperspektiv kan det ju verka vettigt att stänga ute Miljöpartiet. Om man nu är överens om en politik där svenskarnas framtida pensioner är beroende av fortsatt tillväxt, varför ska man då bjuda in någon som kan misstänkas bli besvärlig? Men om vi för en stund bortser från det politiska spelet så framstår de borgerliga partiernas beteende som dumdristigt. De tankegångar som Miljöpartiet i sitt partiprogram uttrycker om tillväxtekonomin är nämligen inte en fråga om tycke och smak. Man är inte emot evig ekonomisk tillväxt; man varnar för att den är omöjlig. I det läget har pensionsgruppen ett val. Antingen välkomnar man ödmjukt det nya perspektivet och funderar över om det kan förbättra pensionspolitiken. Eller så slänger man i dörrar, lämnar möteslokaler och fortsätter omge sig med folk som tycker likadant som sig själv.

I samma stund som de borgerliga partierna i pensionsgruppen valde det senare alternativet gjorde man sig skyldig till samma misstag som ledde de amerikanska trupperna till ett fiasko vid Grisbukten. Nog har man rätt att förvänta sig mer av en grupp som har ansvar för människors långsiktiga försörjning.