Annons
Vidare till smalanningen.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ågubben - saga av Smilla Stenqvist

Smilla Stenqvist, klass 5G på Ekebackenskolan i Ljungby, vann förstapriset i Sagobygdens sagotävling för årskurs 5 under 2020. I juryns motivering står att "Ågubben" har alla element som en god saga skall innehålla. "Vi har en stark huvudperson i prinsessan Ada, ett hårt motstånd i den fruktade Sjöjungfrugubben och en god hjälpare i vännen Fridolf. Kvick dialog avlöses av berättande stycken som för historien framåt".

Det var en gång vid ån Lagans strand för många tusen år sedan, där promenerade en liten prinsessa som hette Ada. Hennes mor och far var hemma i slottet och pyntade till den lilla prinsessas födelsedag. Hon skulle fylla sju år nästa dag och då skulle hela kungariket komma och fira. Modern till Ada sa att hon skulle gå ner till ån och promenera där och titta på fiskarna och sedan sova över hos sin morfar, som bodde nära ån, för att det skulle bli en liten överraskning hur det såg ut.

Prinsessan ville helst inte gå ner till ån. Hon har alltid tyckt vattnet varit väldigt läskigt. Det är så hemskt att inte kunna se botten… att inte kunna se vad som fanns där långt, långt nere… Hon tittade lite försiktigt på vattnet.

Var törstig

Skulle hon våga gå ner och ta en klunk vatten? Ada var osäker. Men hon var ju så törstig! Långsamt smög hon mot stranden. Långsamt, långsamt. Men sen tog hon mod till sig. Kunde det verkligen vara så farligt? Tänk om det inte ens fanns något läskigt på botten, då var hon ju bara larvig. Hon tog av sig sina små skor och la dom på strandkanten, efter det gick hon mot vattnet igen. Vattnet var iskallt när hon satte fötterna i det, men det var ju ganska bra för man vill ju inte dricka varmt vatten. Hon klev ytterligare några steg i vattnet och då var hon tvungen att lyfta upp klänningen lite grann. I början kunde man se botten men desto längre man gick blev det bara mörkare. Men lilla Ada hade ju bestämt sig för att hon inte skulle vara rädd för vattnet! Rädslan började krypa upp längs hennes ryggrad. Ada kupade händerna för att få tag i lite vatten. Men då blev ju hennes klänning blöt.

-Typiskt! mumlade hon för sig själv.

Släpp mig!

Då var det något som tog tag i hennes händer som hon haft kupade. Ada försökte hålla sig kvar över vattenytan men det som ville dra ner henne till botten var mycket starkare.

-Släpp mig!!! skrek hon hjälplöst, men monstret under ytan gjorde inte som hon sa utan tvärtom: det drog mycket hårdare!

Då orkade prinsessan inte kämpa emot mer utan drogs ner mot botten.Hon försökte skrika men de kom bara bubblor ur hennes mun. Hon stängde den genast eftersom det samtidigt kom in massa vatten. Då kom det in en solstråle som strålade genom vattnet Ada vände sig om och tittade på monstret. Det var en stor läskig gubbe som hade ett sådant fruktansvärt leende med bara tre tänder, konstiga öron, inget hår och istället för ben hade han en stor fena. Hon hade aldrig sett något liknande men om hon skulle gissa så skulle hon gissa på att han var en sorts sjöjungfru. Han drog henne längre och längre ner. Då började hon kämpa emot igen för hon måste upp nu, innan luften hinner la slut!

Längre ner

-Det hjälper inget till att du kämpar emot! sa gubben under vattnet och det hördes klart och tydligt. Jag är mycket starkare under ytan!

Han ryckte till i Adas arm, sedan drog han henne längre ner. Hon började fundera på hur långt ner man kunde komma. Hon hade aldrig kunnat tro att ån var så djup.

Ada hade haft rätt. Det fanns något läskigt under ytan. Hon undrade också vad hennes morfar skulle tänka när hon inte kom eller vad hennes föräldrar och alla andra skulle tänka när hon inte kom på sitt sjuårskalas. Då slutade gubben att dra henne ner och svängde höger och simmade med Ada mot andra sidan ån. Nu var det panik! Fick inte Ada snart luft var det slutet för henne! Gubben simmade lite baklänges för att titta på henne, men när han såg att hon snart skulle få slut på luft vände han sig om igen och ökade farten. Ett sådan vackert byte fick inte bara dö sådär! Snart var gubben i sitt hem. Där ån tar slut på högersidan hade han sitt hem. Han drog lilla Ada med sig in och la henne på hans soffa och där inne fanns det luft. Ada som fått massor av vatten i lungorna hostade upp det av sig själv, men sen var hon så trött så hon somnade.

Obekväm soffa

Efter någon timme vaknade Ada, hon var i ett litet rum som hade mängder av jord på väggarna, på golvet och i taket som om rummet var gjort av det. Hon låg i en ganska obekväm soffa, om man ens kan kalla soffan för en soffa för det var egentligen bara en madrass på ett litet berg av jord och framför “soffan” låg en stor, platt sten som nog skulle vara ett bord och på “bordet” stod det en smutsig, gammal burk med sjögräs i som nog skulle föreställa en vas.

Längre bort i rummet var det som en hylla, för i väggen var det hål som man kunde lägga saker i. Och till vänster om soffan såg det ut att vara som en tunnel till ett annat rum. Plötsligt blev Ada rädd! För nu kom hon ihåg och det betydde att gubben, eller vad det nu var, måste befinna sig i det rummet tunneln ledde till. Vart skulle hon ta vägen? Skulle hon gömma sig för sjöjungfrugubben? Vad tänkte han göra med henne? Skulle han någonsin släppa ut henne härifrån? Och om hon blev utsläppt skulle hon då orka simma ända upp till ytan igen? För luften hade ju inte räckt på vägen ner. Då hördes steg från tunneln och Ada kunde se en gubbe med simhud på sig men denna gången hade han ingen fena utan ett par vanliga ben med byxor på.

-Hej lilla prinsessa, sa han.

-Var är din fena och vad gör jag här? frågade lilla Ada.

-När jag kommer ner i vattnet förvandlas mina ben till en fena, log han och verkade stolt. Och du är här för att jag behöver dig.

-Till vad? sa hon och kände sig rädd igen.

Ett troll

-Jag får energi av att förvandla människor till troll, utan energin kan inte mina ben förvandlas till en fena.

-Men jag är inget troll, sa Ada som inte riktigt förstod.

-Nej inte än..., sa sjöjungfrugubben och log så där hemskt med sina tre tänder igen. Följ med här.

-Nej! sa hon bestämt. Jag vill inte bli ett troll, jag måste hem till min morfar och imorgon är det min födelsedag och då kommer hela kungariket för att fira mig!

-Det bryr jag mig inte om! sa han argt och drog Ada hårt i armen.

-Släpp mig! skrek hon.

Men Ada var inte så stark så hon drogs med in till rummet han kom ifrån.

-Vad händer nu då? sa Ada.

-Det kommer du inte ha något minne av! skrattade han och sen blev det svart.

På stranden

När Ada vaknade så satt hon på stranden. Hon hade lite ont i huvudet men inte mer än så. Kanske var alltihop en dröm? Men då märkte hon att hennes kläder var alldeles genomvåta och att hennes ben var gröna, håriga och mycket stora! Då ställde Ada sig upp för att titta sig i vattnet och då såg hon till sin förskräckelse att hon hade blivit ett troll! Så sjöjungfrus-gubben hade alltså förvandlat henne till ett troll, men när? Hon kom ju inte ihåg att han förvandlade henne… Men just ja! Han sa ju att hon inte skulle minnas! Och i sin spegelbild såg hon också att himlen hade en sådan vacker soluppgång!

-Stackars morfar…, sa Ada för sig själv. Tänk om han är jätteorolig att jag inte kom igår kväll och är ute och letar efter mig!

Ada funderade på om hon verkligen skulle gå hem till slottet. Men tänk om mamma eller pappa i alla fall kände igen henne? Hon bestämde sig att hon skulle försöka! Och kanske skulle hon hinna hem till morfar först. Men han skulle nog inte förstå…

Sprang hem

Ada började springa hem. Det var lite ovant att springa som ett troll men efter ett tag så lärde hon sig. Hon sprang skogsvägen för hon vågade inte riktigt visa sig än. Men när hon var framme skulle hon vara tvungen att visa sig, men det problemet fick hon ta då. Vinden blåste i hennes hår som fortfarande var som vanligt. Adas gröna hy smälte in i omgivningen. Då saktade hon ner för nu tog skogen slut, hon kunde se sitt hem. Det stod där så vackert och glänste i solen, men Ada kände inte att det var hennes hem längre. Hon passade inte in där… i alla fall inte som ett troll. Hon blev med ens arg på sjöjungfrugubben som fanns i ån och lite arg på hennes mor, för om hon inte hade sagt åt henne att gå ner till ån hade det aldrig hänt! Men det gick inte att göra någonting åt det nu.

-Idag är det ju ändå min födelsedag! sa Ada och klev ut ur skogen. Och jag tänker inte låta någon förstöra den!

Porten stängd

Hon sprang och sprang. Och efter knappt en minut stod hon vid slottsporten som var stängd. Det brukar stå vakter vid den men nu var det tomt, överallt. Hon sträckte fram handen och knackade det hårdaste hon kunde. Det var tyst och ingen kom och öppnade. Hon knackade igen. Men det var fortfarande tyst och ingen som öppnade. Hon knackade en tredje gång och då gled dörren sakta upp. Ada tittade försiktigt in men kunde inte se någon, det enda hon såg var födelsedagspynt, hennes födelsedagspynt… Här skulle hela kungariket varit och firat henne och alla hade varit glada.

Ta det lugnt!

-Men var kan alla tagit vägen? sa hon tyst. Är alla ute och letar efter mig kanske?

-AHHHHHH!! ETT TROLL!! skrek någon bakom henne. DET FINNS ETT TROLL I SLOTTET!!!!

Ada vände sig snabbt om och fick se en av hennes tjänare som hon var bästis med.

-Ta det lugnt Fridolf, sa hon lugnande. Det är jag, Ada.

-Försvinn ditt fula troll du hör inte hemma här i slottet!! skrek Fridolf.

-Men det ÄR jag, Ada! En sjöjungfrugubbe förvandlade mig till ett troll när jag gick vid ån.

-Det finns ingen sjöjungfrugubben vid ån! sa Fridolf arg och det märktes att han var rädd för henne.

-Fridolf snälla tro mig! sa Ada. Du kan väl inte svika mig på min egen födelsedag?

-Men hur ska jag kunna vara säker på att det är du som är Ada?

-Du älskar min mors berömda äppelpaj! sa Ada.

-Det gör ju alla! sa Fridolf och la armarna i kors men verkade fortfarande rädd.

-Din största svaghet är fluffiga kattungar!

Det såg ut som Fridolf inte visste riktigt vad han skulle säga.

-Säg… säg något mer! sa han till sist.

-Jag kommer inte säga något mer för jag kommer visa, sa Ada och sträckte fram sin numera otroligt håriga arm och visade deras bästisarmband som var extra töjbara för att dom skulle hålla hela deras liv.

Och Fridolf sträckte fram sitt. Sedan log han mot Ada och sa:

-Det är verkligen du Ada! Men hur ska vi få alla andra att tro på dig?

-Jag vet inte…, sa Ada långsamt. Jag tror jag behöver bli som vanligt igen.

-Men hur skulle det kunna gå till? sa Fridolf och lät bekymrad.

-Kom vi springer till ån! sa Ada sedan stannade hon upp och vinkade till Fridolf. Hoppa upp på min rygg! Nu när jag är ett troll springer jag mycket snabbare!

En stund senare var dom framme vid ån och Fridolf hoppade av Adas rygg.

-Tack för ridturen! sa han. Men vet du hur man besegrar sjöjungfrugubben?

-Nej men jag vet att han får kraft av att förvandla folk till troll, sa Ada. Och kraften använder han till hans sjöjungfrufena som hans ben förvandlas till när han kommer i vattnet.

-Vi kanske kan göra så att han förlorar all kraft och då blir han tvungen att komma upp på land och då kan vi tvinga honom att förvandla tillbaka dig.

Tvinga upp

Ada nickade. Det lät som en bra ide men det enda som inte var helt förståndigt var hur dom skulle göra så att han tappade all kraft. Kanske kunde dom tvinga upp honom på land på ett annat sätt?

-Du kan vara lockbete! sa Ada och tittade på Fridolf. Vi kan ju inte stå här hela dagen och vänta på att han förlorar sin kraft kanske skulle det ta en vecka.

-Men varför kan inte du vara lockbete, sa Fridolf och verkade rädd igen.

-För att jag redan är ett troll! sa Ada. Sjöjungfrugubben skulle inte ha någon nytta av mig.

-Okej då, sa Fridolf. Men tänk om han tar mig med!

-Nej då, jag kommer binda fast dig fast dig i ett rep så att du inte dras ner.

-Men… jag vet inte om jag vågar…

-Du kan lita på mig Fridolf! sa Ada. Jag har inte bara blivit extra snabb jag har även blivit superstark!

-Så du ska typ fiska? sa Fridolf. Och jag är räkan och sjöjungfrugubben är fisken. Är det din plan?

Drar upp dig

-Japp! sa Ada sedan hämtade hon livbojen och knöt fast Fridolf i repet som satt fast i livbojen. Du kommer få gå ut i vattnet sedan när sjöjungfrugubben kommer och tar tag i dig ropar du till då drar jag upp dig och han på land sedan är han fast!

-Jag kommer nog ropa till i vilket fall, sa Fridolf och gick sakta ner i vattnet.

Han gick längre och längre ner. Då och då vände han sig om och tittade oroligt på Ada men hon nickade bara åt honom att fortsätta. Nu var vattnet vid midjan på Fridolf och han hackade tänder.

-Det. är. så. kallt, stammade han fram. Kommer. han. inte. snart?

Ada ryckte på axlarna för hon vågade inte säga något för då kanske hon skrämde bort sjöjungfrus-gubben!

Falskt alarm

-AHHHH! skrek Fridolf.

Ada drog snabbt upp honom på land. Men det fanns ingen gubbe på Fridolf bara en liten fisk.

-Falskt alarm…, sa han och skämdes.

Det gick en timma sedan en till sedan ännu en. Och till slut hade Ada somnat men Fridolf stod kvar och hackade tänder. Hans ben och fötter hade somnat av kyla. Fridolf ville egentligen gå upp men Ada hade sagt att han inte fick det och han var ju hennes tjänare så han var tvungen att göra som hon sa. Då helt plötslig kände han händer som tog tag i hans ben även fast dom varit nerkylda var det som om dom vaknade till liv.

-HJÄLP!!!! AHHHHH!!! skrek han det högsta han kunde för att väcka Ada. HJÄLP!!!!

Han såg hur hon ryckte till sedan ställde hon sig upp och drog. Drog så hårt att det gjorde ont i magen där hon knutit repet. Och snabbt drog hon också så gubben hann inte reagera utan släpades upp på marken.

-Wow…, mumlade Fridolf fascinerat när han såg gubbens fena förvandlas till ett par ben med blöta byxor på, det liknade hans fars.

Ada drog upp både gubben och Fridolf på gräset där hon själv stod. Fort knöt hon loss Fridolf och knöt fast gubben istället.

-Släpp mig! skrek han och vred sig för att komma loss men Ada hade knutit så hårt så det gick inte. Slä… vänta jag känner igen dig..!

Gubben tittade på Ada.

-Har du dragit upp mig som en hämnd? han skrattade hånfullt. Du vet ju att jag kan vara på land så knyt upp knutarna nu!!

-Nej, sa Ada bestämt. Du ska förvandla tillbaka mig, sen lossar jag dig!

-Jag kan inte. Det går inte.

-Varför inte då? sa Fridolf irriterat.

-Jag kan inte, men jag tänker ändå inte berätta hur du blir som vanligt.

-Jaha så du vill sitta här i flera år för vi kan vänta! sa Ada.

-Nej…, gubben lät osäker. Okej då om ni lovar att släppa loss mig sen!

-Vi lovar!!! sa Fridolf.

-Gå ner i vattnet! Men du får inte spotta i det och sen kasta vattnet på mig!!

-Varför inte då? sa Ada förvirrat. Och varför skulle jag göra det?

-Du får bara inte, gå ner med dig nu!

Som vanligt

Ada tittade osäkert på honom och funderade på om han försökte lura henne. Sedan gjorde hon som han sa.

Ada gick ut lite längre ut i vattnet så vattnet nuddade hennes armbågar sedan doppade hon sig. När hon kom upp igen var det så djup så att hon inte nådde botten. Ada simmade snabbt upp till land, hon hostade på grund av att hon inte var beredd på det. Kanske hade hon råkat simma längre ut i vattnet eller så…

-Ada!! skrek Fridolf och kramade henne. Du är som vanligt igen!!

-Hjälp mig nu av med alla knutar!! sa gubben.

Ada och Fridolf sprang upp på gräset. Men när Ada satte handen på honom för att knyta upp knutarna så började gubben förvandlas till sten. Han ställde sig snabbt upp med alla knutar och röt mot henne.

-Nej!!! Nej!! Det kom spott i vattnet som du fick på dig sedan tog du det på mig!!!!

Ada och Fridolf blev jätterädda! Vad skulle det göra nu?

-Ni ska få för det här era snorungar!!!!

Då gjorde dom det första som dom kom på. Springa.

När dom kom ut ur skogen och kommit fram till slottet var det lika tomt och dystert som tidigare idag. Och när dom öppnade dörren så satt Adas mor och far på golvet, dom vände sig om på grund av ljudet när Ada och Fridolf öppnat dörren.

-ADA!!! utbrast dom och kramade henne. Och du är också tillbaka Fridolf!

Sedan kramades allihopa.

-Oj ni är ju alldeles blöta! sa drottningen. Vad har ni hittat på?

Ågubben

-Ni kommer aldrig tro oss, sa Ada och skrattade sedan Ada berättade början och Fridolf berättade slutet.

-Vilket äventyr men nu måste vi hämta alla så att ditt födelsedagskalas kan bli av! sa kungen.

Ada hade nästan glömt bort att det var hennes födelsedag idag men nu blev hon påmind.

Någon timma senare var alla i hela kungariket samlade inne i slottet och firade prinsessan Adas födelsedag. Alla hade så roligt tillsammans. Dom skrattade, dansade, åt tårta och öppnade paket (fast det gjorde förstås bara Ada).

Men nu kanske ni undrar hur det gick med gubben? Jo, han står ännu kvar där han blev förstenad men han kallas faktiskt inte bara för “gubben” utan Ågubben.