1. En makalös uppväxtroman

Bröllopsgästen av Carson McCullers i översättning Håkan Bravinger, Norstedts

Geniet Carson McCullers skrev bara fyra romaner. Alla är läsvärda, och den här nyöversättningen är makalös och förtjänar dubbelt så många läsare som Salingers mer kända ”Räddaren i nöden”, som skrevs fem år senare. Här är det den 12-åriga Frankie som dagdriver, och McCullers inlevelse med huvudpersonen är hänsynsfull och total. Det är lika nära till dråplig humor som akut otrygghet när vuxenvärlden presenterar sig för Frankie. Inbilla dig inte att du kommer att läsa en bättre uppväxtroman under din livstid.

2. Svart och humoristiskt

Politisk roman av Lone Aburas i översättning av Johanne Lykke Holm, Anti

En av de danska poeter som bländat oss de senaste åren är Lone Aburas. Hennes ”Politisk roman” är just politisk: en kort roman som fokuserar på de viktigaste samtida samhällsfrågorna. En utbränd kvinna tvingas konfrontera sina fördomar när hennes sambo på eget initiativ låter en flykting flytta in i deras hem. Aburas träffar våra gemensamma svaga punkter med sin svarta humoristiska berättelse, som också är dramaturgiskt fulländad och där intrigen tar en del oanade utgångar.

3. Nyskapande konst

Minnen av livet av Maria Stepanova i översättning av Nils Håkanson, Nirstedt/Litteratur

Maria Stepanova förvaltar den traditionella ryska romanen, men förnyar den också med sin finessrika kollageteknik. Hennes roman är ett storartat minnesarbete, känsligt och noggrant utfört. Det är lika mycket en essä kring minneskonst som ett försvarstal för kultur i generell mening. Jag har burit med mig den här romanen under de snart nio månader sedan jag läste den, tänkt på den med saknad och sällsam glädje över att den nyskapande konsten inte är ett helt förpassat kapitel.

Relaterat till artikeln

Ulla Strängberg, Emilia Söelund och Björn Kohlström medverkar i det nya avsnittet av Litteraturpodden som släpps på lördag.

Foto Elin Elderud

4. Årets besvikelse

Bomullsängeln av Susanna Alakoski, Natur & Kultur

Min besvikelse är dubbel. Dels har Alakoski tidigare skrivit den mästerliga ”Svinalängorna”, och dels tar hon här hand om ett ämne som inte tidigare är överrepresenterat i den svenskspråkiga litteraturen: finländska arbetskraftsinvandrare i Sverige. I första delen av en planerad kvartett med utgångspunkt i den egna familjehistorien är dock persongestaltningen för vag, och den tilltänkta spänningen drunknar i onödiga redovisningar av fakta. Förhoppningsvis blir fortsättningen mer läsvärd.

Relaterat till artikeln

Björn Kohlström

Litteraturkritiker