Det vore inte felaktigt att säga att Patti Smith kommit in i en andra andning under det senaste decenniet, främst manifesterat i den mästerliga memoaren ”Just Kids” och ett par andra något ojämnare böcker. Som skivartist har hon fastnat i tröttsamma försök att upprepa de tidiga stordåden från 70-talet, medan hon som författare har betydligt vitalare saker att säga.

”Apans år” är en genomgång av året 2016. Det inleds när artisten kliver av scenen efter ett par konserter i rad i San Francisco. Ett fan i hästsvans spyr ned hennes kängor, hon tar fram en våtservett och tvättar dem rena och så inleds vandringar i städer genom USA avbrutet av en kort sejour i Lissabon.

Något som gjorde ”Just Kids” så stark var det kärleksfulla och ärliga porträttet av Robert Mapplethorpe. Här ligger två av hennes gamla vänner för döden: musikproducenten Sandy Pearlman och skådespelaren och författaren Sam Shepard. Även här finns några fina stunder, där Smith ytterst känsligt och ytterst sparsmakat ger oss inblickar i döden och hur vi ska förhålla oss till den. Kort svar: med en acceptans som ändå inte viker sig och ger efter för det ohyggliga i att människor vi älskar lämnar oss.

Här finns också några mer efemära partier, där hon spekulerar kring ett godispapper och för dialoger med motellskyltar, och tar en massa polaroid-kort. Det är ett år när Donald Trump blir president och Patti Smith fyller 70, och ett dominerande intryck är trötthet – hon slumrar till lite då och då – men också en viss planlöshet.

Den här planlösheten kan hon ibland vända till en estetisk styrka, en konstnärlig strategi. Ibland råkar hon hamna på ställen och möta människor som bidrar till bokens stämning av mystiskt skimmer. Två exempel kan räcka.

Ett är när hon under en paus på operan söker efter en toalett och hamnar i en olåst klädkammare. Därinne hänger den klänning Maria Callas bar när hon på slutet av 60-talet spelade Medea i Pasolinis film. Smith föreställer sig spåren av hennes svettdroppar – det lär ha varit så varmt att Pasolini regisserade iförd badbyxor.

Ett annat är när hon diskuterar med Ernest, en man som förekommer lite här och där. De pratar om Coppolas film ”Apocalypse Now”, och vem som hade mörkast hjärta av skådespelarna Marlon Brando och Martin Sheen. Smith föreslår Sheen, med den kufiska men självklara motiveringen: ”Han ville fortfarande leva.”

Snarare än roman eller essä är ”Apans år” en resedagbok, en flanörs spridda anteckningar. Ibland aningen ofokuserat, men ibland charmigt. Det är gott om referenser till otal konstnärer, artister, författare, filmregissörer, men om man röjer bland namedroppingen hittar man gläntor av ödmjuk förundran inför livet.

Det måste ändå tilläggas att det är snålt av förlaget att tvinga läsaren att söka efter översättarens namn Peter Samuelsson på kolofonen, samt att viktiga referenspunkter som Billie Holiday och Edgar Allan Poe får sina namn felstavade. Synd, när boken annars är så stilfull.

Björn Kohlström