Den 12 mars kom beskedet från Europadomstolen: det så kallade barnmorskefallet kommer inte att tas upp i högsta instans. I likhet med många andra kristna beklagar jag detta. Genom domstolens beslut missar vi nämligen ett viktigt tillfälle att gå på djupet i de frågor om samvetsfrihet och mänskliga rättigheter som har väckts av Region Jönköpings och Region Sörmlands agerande.

Vad det handlar om är två barnmorskor som inte har tillåtits arbeta på förlossningsavdelningen för att de av samvetsskäl vill slippa medverka vid aborter. I debatten har deras agerande beskrivits som ”arbetsvägran” eller till och med ”vårdvägran”. Men en sådan formulering är svår att försvara. Båda kvinnorna har trots allt haft för avsikt att arbeta inom förlossningsvården, där antalet aborter är försvinnande litet. I det ena fallet handlade det om en (1) schemalagd abort per år, eftersom det bara var mycket sena aborter som utfördes på förlossningsavdelningen. Ingenting som inte skulle gå att lösa av en välvillig arbetsledare.

Europadomstolen väljer att inte att ta upp fallet för att den bedömer att det svenska rättsväsendet har hållit sig inom den egna lagstiftningens råmärken. Man menar helt enkelt att arbetsgivaren var i sin fulla rätt att kräva att alla anställda skulle vara tillgängliga för alla arbetsmoment – trots att detta inte var nödvändigt för avdelningens arbete.

För mig väcker detta flera frågor, och den mest uppenbara är denna: vad ska vi med samvetsfrihet till, om den inte gäller uppfattningar som avviker från majoriteten? Och på liknande sätt med övriga rättigheter: de saknar poäng i en kultur där alla tycker likadant. Det avgörande är därför vilken rätt till religions-, åsikts- och samvetsfrihet vi har i det offentliga rummet. Det faktum att båda barnmorskorna kan arbeta i Norge understryker detta.

Ännu mer brännande blir frågan om vi i stället för abort tillämpar den på ett område som eutanasi eller dödshjälp. Det finns i dag starka krafter som vill införa denna praxis i den svenska vården, och oavsett var vi till sist hamnar vet vi att dödshjälp praktiseras i flera västerländska länder. Tänk tanken att något liknande skulle införas i Sverige utan en fungerande samvetsfrihetsklausul för personalen. Förfärande!

Till er som välkomnar Europadomstolens besked vill jag därför rikta en vädjan: låt inte detta viktiga samtal tystna. Det finns en orsak till att samvetsfrihet är en mänsklig rättighet. Och ärligt talat: inte är väl vårdens största problem de människor som värnar livet, och som obehindrat vill ägna sig åt detta på våra ofta underbemannade förlossningsavdelningar?

Olof Edsinger

generalsekreterare, Svenska Evangeliska Alliansen