Lena Bolmelind kan inte uttala sig specifikt om Matilda och hennes fall, utan enbart svara generellt hur gången är när barn placeras.

– För det första handlar det om samtycke. Det är det viktigast vi har i lagstiftningen eftersom det handlar om rättssäkerhet. Föräldrarna måste ge sitt samtycke och skriva på innan vi kan placera ett barn i familjehem, säger Lena Bolmelind.

Det var detta papper som Matilda skrev på och i den situationen kände hon sig tvingad att göra det, annars var det tal om LVU, det vill säga tvångsomhändertagande. Så uppfattade Matilda den information hon fick.

– Vi är noga med att förmedla till föräldrarna om det kan bli tal om LVU. Sedan är det förvaltningsrättens domstol som beslutar om det ska bli LVU eller ej.

– Vi tar alltid en diskussion med föräldrarna för att försäkra oss om att vi kan få ett samtycke till en frivillig placering. Säger föräldrarna nej så placeras inte barnet av oss.

– Ja för vi kan inte placera ett barn i familjehem om vi inte har skriftligt medgivande, så när som helst under placeringen kan föräldern säga att nu samtycker inte jag längre.

– Upplever man det så, då ska man vända sig till socialsekreteraren eller mig så att vi kan försäkra oss om att vi överens. Det är väldigt viktigt. Då har vi ett samtal och pratar om vad det är man upplever man inte har förstått.

– Då ska man prata med oss. Tanken är att föräldrarna ska få information och vara delaktiga. Det är också viktigt att samarbetet med familjehemmet fungerar. Det är barnets rättighet att mamman och pappan ska vara delaktiga i vården av barnet.

– Vi måste vara väldigt ödmjuka inför förälderns känslor. Det allra svåraste är när man börjar prata om att man inte räcker till som föräldrar. Det måste få ta den tid som behövs att prata kring den här frågan. Men vi ska också förhålla oss till barnet som kanske inte kan vänta. Det är barnets bästa som går före i vår bedömning.

– Men det är ingen prestige för oss att göra en placering. Och våra beslut ska bli synade.

Enligt Lena Bolmelind är det viktigt att visa för barnet att de vuxna kan samarbeta och att det finns flera vuxna runt barnet som vill lösa situationen.

– Annars blir det mycket svårare för barnet att komma vidare i sin utveckling. Kan man inte samarbeta så står barnets behov tillbaka och då kan det bli ännu mer konflikter som försvårar ännu mer för barnet.

– Socialtjänsten har ett jättestort ansvar att prata med barn om de här sakerna så att barnen känner att de kan släppa ansvaret för vuxenvärlden och att det här är något vi vuxna tar hand om, avslutar Lena Bolmelind.