– Jag hade hört att man kunde söka asyl i Sverige och att familjen kunde komma efter. Resan är väldigt farlig och jag tänkte att det var bättre att bara riskera mitt liv, berättar Ashraf.

Under kriget flyttade familjen från stad till stad för att undkomma striderna.

– Vi förlorade allt. Jag vet inte om mitt hus står kvar.

Ashraf studerade i Förenade Arabemiraten och i Egypten, och har en examen i internationella relationer och diplomati. Därefter flyttade han tillbaka till Syrien och arbetade med inköp till en fabrik som producerar elektriska produkter, och han arbetade mycket med utländska kontakter.

– Det var ett utmanande och spännande arbete. Men under kriget blev det problem med förseningar i leveranser.

Ashraf var en av de första som kom till Björkhaga, och han har nu väntat på beslut om uppehållstillstånd i ett år. Att det skulle dröja så länge var något som chockade Ashraf när han anlände.

– Jag var chockad när de sa att jag skulle vänta i sex månader, och nu har det gått ett år.

– Att bara vänta dödar en. Jag försöker hjälpa till här på Björkhaga och med att arrangera olika aktiviteter, allt för att hålla mig sysselsatt, men samtidigt vill jag bara gråta. Att bara vänta och inte komma framåt, förstör mitt liv.

Sonen Kavam som är fyra år har Ashraf inte träffat på ett år.

– Jag är så långt ifrån honom. Det går inte att beskriva i ord hur det känns. Jag hoppas att de kan komma hit snart. Jag kom hit för att skapa en bättre framtid för min fru och son. För att få leva i fred och för att de aldrig ska behöva se de saker som jag sett under kriget.