Finns kvinnan som existerar i sig själv och inte genom relationen till en man? Vem är hon, i så fall, och vad gör hon anspråk på att vara? Poeten Aase Berg kallar henne för en hagga. Och kulturskribenten Malin Lindroth förklarar henne som en nucka. I de två essäistiska, delvis självbiografiska, romanerna ”Haggan” och ”Nuckan” utforskar Berg och Lindroth just de begreppen. Där erövras orden som har använts för att beskriva kvinnan som faller utanför vår mest vedertagna samhällsnorm – tvåsamheten. Hon som befinner sig i den patriarkala maktordningens periferi.

När berättarjaget i Aase Bergs roman ”Haggan” upptäcker att hon befinner sig i kvinnofällan – att ha livnärt en man som inte längre älskar henne, och därmed försummat sig själv – bestämmer hon sig för att bryta sig loss genom att bli en hagga. Hon säger upp den omhändertagandes kontrakt: ”En man förväntar sig: världsherravälde, vård och omsorg. Världsherravälde skaffar han sig själv, i rivalitet med andra män. Vård och omsorg finns det personal för: kvinnorna”. I rollen som haggan skiter hon fullständigt i att uppföra sig och vara hänsynsfull. Haggan är både ett vapen och en handling.

Berg har lekt med haggan som figur och verb i ett flertal tidigare texter. Nu föds hon fram i sin helhet. ”Haggan” är en roman med bruten identitet, där berättarjaget uppträder i tre former. Först existerar hon som Thelma. Thelma var älskarinna åt Victor, en gift kulturman från överklassen som svor att lämna sin fru men som stannade ändå. Därav haggan. I rollen som haggan ser berättarjaget ilsket tillbaka på sin relation med Victor och förbannar sig över den högborgerliga återhållsamheten. Emellanåt visar sig även Berg i texten i form av ett ”jag”, en slags romanens voice over. Berg kommenterar aktuella skeenden som #MeToo och refererar generöst till andra författares verk. Hon är arg, ironisk, ömsint. Läsaren kastas mellan stycken där Berg bryter romanens fjärde vägg och tilltalar läsaren direkt, eller där hon varmt minns relationen mellan Thelma och Victor.

Romanens triangeldrama som sådant är ganska ointressant, förmodligen för att det inte är någon tematisk nyhet. Också i försöken att politisera relationen mellan älskarinna, man och hustru förblir ”Haggan” lite tam. Men Bergs egen röst skänker något rått och ohämmat till romanen och förvandlar den till en stridsskrift. I det outtalade vilar känslorna och tankarna som kanske inte ”får” finnas, egentligen.

Att vara en nucka - och stå för det. 52 år och barnlös vill författaren och kulturskribenten Malin Lindroth reclaima ordet "nucka", att få vara frivilligt ensam.

Foto Björn Larsson Rosvall / TT

I reflektionen över vad som var och vad som blev möter ”Haggan” Åsa Lindroths romanessä ”Nuckan”. Nuckan är, till skillnad från haggan, inte en självpåtagen roll. Istället är hon en restprodukt. ”Akta dig! Annars slutar du som en nucka!”, skriver Lindroth för att illustrera hur nuckan alltid har agerat avskräckande för unga kvinnor. Nu vill hon ta tillbaka nuckskapet och det begrepp som passar en ”femtiotvåårig, barnlös, ofrivilligt ensam människa som aldrig har känt sig hemma i de berättelser om ensamliv som kulturen erbjuder” bäst.

”Nuckan” opererar på två plan: ett kulturhistoriskt och ett personligt. Lindroth redogör starkt för nuckans limbo mellan tvåsamhetsnormen och utanförskap. Hon berättar om hur nuckor - ogifta kvinnor – kunde ansöka om kunglig dispens från kravet på förmyndare redan under 1700-talet. Med industrialiseringen och folkhemmet kom bojorna. När kärnfamiljen blev norm förvandlades nuckorna till undantag och betraktades som behovslösa anomalier. Lindroth berättar om hur också synen på singelliv har varit strängt stereotyp, från 90-talets miserabla Bridget Jones till 00-talets karriärkvinna Carrie Bradshaw. Att ha några ”singelår”, alltså tid mellan två förhållanden, menar Lindroth sanktioneras av samhället. Men nuckan, hon som inte ens har ”den goda smaken att vara [ensam, gammal, barnlös] på ett sätt som går att foga in i berättelsen om samtiden” förblir oförståelig.

Om ”Haggan” kräver sitt utrymme, känns ”Nuckan” tyngdlös. Som om Lindroth genom att skriva sin berättelse också skriver in nuckan i tiden. Essäromanen är smärtsamt uppriktig i skildringen av ett ensamliv, i erkännandet av att tillvaron inte blev som tänkt. Och att kärlek, trots allt, fortfarande är något eftersträvansvärt. Vad både Berg och Lindroth gör bäst är att låta sina berättarjag och sammanhang spela med en större kontext och struktur. Författarna petar i det såriga som är att kvinnors ramverk alldeles för ofta monteras upp av män, att det mest påtagliga förhållandet för många kvinnor är till någon annan och inte till sig själv.

Idag är det internationella kvinnodagen, en dag som trots sitt syfte att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation i världen ofta blir missförstådd som något slags firande. Berg och Lindroths romaner erbjuder en stark och smärtsam påminnelse om att rätten att äga sig själv måste få vara utgångspunkten, oaktat sammanhanget. Däri består väl ändå den yttersta friheten.