Det var en gång vid ån Lagans strand en flicka som var ute och gick med sin mamma. Hennes mamma hette Ingrid och var lärare. Ingrid hade ofta mardrömmar och hallucinationer, oftast om att någon försökte döda henne och hennes dotter!

En kväll, den 31/10 år 1952 då halloween ännu var ett okänt fenomen, var Anna och hennes mamma ute och gick när de hörde ett klagande ljud från kyrkogården. Anna blev jätterädd och försökte ta sin mamma i handen men hon kunde inte få tag i handen eftersom mamman skakade i hela kroppen, det var ju precis såhär hennes mardrömmar alltid började!

Det klagande ljudet fortsatte och blev högre och högre ju närmare de kom. Anna, som var åtta år gammal, kände hur energin sakta började försvinna ur henne och hon hörde röster i sitt huvud.

För sent

Det var viskande röster som höll på att spränga henne inifrån som sa: kämpa inte emot, det är för sent nu. Då slutade först Anna och sen hennes mamma att andas och föll döda ner till marken.

Dagen efter, en söndag, kom prästen till kyrkan för att hålla gudstjänst och upptäckte liken från lilla Anna och hennes mamma Ingrid som låg bredvid varandra på kyrktrappan. Det såg nästan ut som om de blivit lagda bredvid varandra av en person som ville dem illa… Prästen fortsatte att titta på kropparna tills han såg något som verkligen oroade honom…

Prästen springer in på kyrkogården, skriver en lapp att gudstjänsten är inställd och ber till Gud att det inte ska vara försent att rädda dem. Prästen hämtar en skottkärra på kyrkogården och skyndar sig att lasta på kropparna och springer så snabbt och försiktigt han kan hem till sig.

Andas inte

När han kommit hem har kropparna blivit blekare än lakan. Han kollar om de har puls och det är knappt att de har det, och andas gör de inte. Han lägger kropparna på golvet, lägger sig på knä bredvid och börjar mässa böner och ramsor på latin till de gamla gudarna samtidigt som han hämtar torkade läkeörter som kan bota folk som har blivit gastkramade. Anna och Ingrid blev gastkramade ganska nyligen, så de går att rädda. Långsamt får de tillbaka livsenergin och reser sig upp och säger med mörk röst:

-Vem är du?

-Jag är ju prästen, ni träffar ju mig varje vecka i kyrkan!

-Kyrkan? Vi går inte i kyrkan! Kyrkan förtrycker människor och förvränger deras hjärnor, det var församlingsbor som jagade bort oss från de småländska skogarna så att vi kom hit, till Laholm, och vi har fått reda på att det finns smålänningar i Laholm. Därför steg vi upp ur våra gravar och började gastkrama de vi trodde hade småländskt ursprung. Ingrid och hennes syster har växt upp i Småland och därför gav vi oss på dem, och nu är det din tur!

Skyddsformel

Prästen hann precis greppa sin stav och uttala en latinsk skyddsformel innan två gröna figurer lämnar deras kroppar och vräker sig mot skyddet. Prästen inser att skyddet snart kommer att rämna och letar långt bak i minnet efter vad hans mamma sa när han var liten; Om en gast försöker gastkrama dig, så kämpa inte emot och precis när den kommer åt dig så uttalar du en blixtformel så att gastarna dör.

Precis när jag börjar höra röster i mitt huvud så säger jag högt: Nej! Jag kommer kämpa ända till slutet! ’’Tundero mico leiptr’’ Och gastarna blixtrar till som två gröna konturer av människor och försvinner i en illgrön explosion av ljus.

Jag skyndar mig fram till Anna och hennes mamma och de sitter på två stolar och säger:

-Hjälp, var är vi? Har vi missat gudstjänsten?

-Ja, det har vi, men det är bra nu, ingen har kommit till skada.

Slut!