Sverige stannar. Så hette första avsnittet i SVT-serien och förra vårens tittarsuccé ”Nedsläckt land”. Då var det ett storskaligt strömavbrott som rubbade allt. Ett år senare lyser lamporna men saker går ändå i stå.

SJ har ställt in var fjärde avgång. Norwegian och SAS har parkerats hundratals flyg, avlyst tusentals resor och skickat hem närmare 90 procent av sin personal. Branschorganisationer och enskilda bolag inom sjöfart, taxi, flygplatser, godstransport, kollektivtrafik, bolån, resor och turism samt hotell och restaurang har krävt särskild hjälp för just sin sektor. Även kulturnäringarna påstås behöva ett krispaket. Alla anger samma skäl: Branschen fyller en grundläggande samhällsfunktion.

Vi ska inte underskatta den sociala och ekonomiska påverkan av coronaviruset. Antalet varsel under förra veckan var 1500 fler än under hela mars månad förra året. Många småföretag och egenanställda, den mest jobbskapande sektorn, är illa ute.

Därtill kommer frågor om totalförsvaret och svensk suveränitet. Om detta virus från djurriket kan få börsen och branscher att krascha med storskalig arbetslöshet och recession som följd, vad kan inte ett riktat biologiskt angrepp av en stat orsaka för skador? Lägg på de allt mer sofistikerade cyberangreppen och vi förstår att krigföring är på väg att omdefinieras.

Samtidigt måste vi förstå att denna prövningarnas tid är en perfekt täckmantel för att slippa bemöta de strukturella ekonomiska omvandlingarna som pågår på svensk, europeisk och internationell nivå.

SJ är pressat av nya konkurrenter (där man nyligen förlorade upphandlingen av nattåg till norra Norrland och Narvik), kostnader för utbyggnad av signalsystemet ERTMS och krav på att sälja andra tågoperatörers biljetter på sin plattform likt flygbolag länge tvingats göra.

Sjöfarten – primärt mellan Europa och Asien – har konkurrensutsatts av kraftigt utbyggd järnvägsfrakt genom Centralasien och Ryssland samtidigt som regeringen höjt farledsavgifterna och internationella sjöfartsorganet IMO antagit nya dyra miljökrav.

Taxibranschen har pressats av plattformar som Uber och Bolt, vars digitala affärsmodeller verkar bättre lämpade än svenska taxipyramider för att hantera krisen. Flygbolagen har haft låg genomsnittlig lönsamhet genom hela 2010-talet, och den har sjunkit i sex år.

Bostadsbranschen är beroende av dopade privata plånböcker, och kulturaktiviteter är en lyxvara som konsumeras först när alla grundläggande behov är betalda för.

När krispaket rullas ut har många ekonomiskt svaga ett guldläge att skaffa sig olika former av kortsiktiga statliga stöd. Att vissa branscher kan rasa betyder dock inte att hela samhället och ekonomin kommer falla. För hur låter det på andra håll?

Få medicinbolag har ropat: Kom och hjälp, vi är överansträngda och vill ha statliga pengar. Nej, de producerar det som efterfrågas. Likadant med skogs- och pappersindustrierna. De har försäkrat samhället om att det kommer finnas toapapper för all överskådlig framtid. Skog växer oavsett människoviruset. Även från livsmedelsföretag samt jord- och lantbruket hörs liknande toner. De har inte slut på varor eller lager. Ingen behöver bunkra.

Och eftersom regeringen rekommenderat distansundervisning för gymnasier och högre lärosäten har företag inom utbildningsteknologi snabbt skalat upp efter en kraftigt ökad efterfrågan på digitala läromedel.

Finanskrisen år 2008 och räddningspaketet för bankerna sägs vara startskottet för den populistiska missnöjesvåg som bar Trump till Vita huset. I coronakrisen år 2020 är det medelklassens leksaker som räddas: resebolag, bostadsrätter och kulturinstitutioner.

Och det tycks helt okontroversiellt att Sverige – landet med ambitionen att bli världens första fossilfria välfärdsland– ska rädda SAS och andra fossilberoende industrier. Vilken grön populist ska de senaste årens klimatdemonstranter rösta fram om åtta år?