Annons
Vidare till smalanningen.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Insändare: Polisen måste se över sina rutiner kring arbetet med försvunna personer

Artikel 117 av 117
Försvunne Mattias Borg
Visa alla artiklar

Läs polisens svar här: "Önskar inget högre än att Mattias hittas"

Under snart 9 månader har Mattias Borg, 17 år, varit försvunnen. En tid som kantats av enorma insatser från frivilliga medborgare, samt kast mellan hopp och förtvivlan över ett polisiärt arbete som orsakat ett skadat förtroende.

Jag anser att allvarliga misstag har begåtts av beslutsfattare inom Polisen. Regelverket har tolkats godtyckligt, bevis har negligerats, samt att polisarbetet har letts av antaganden, vilket gjort att beslut ej har fattats på en rättssäker grund. Min kritik handlar om tre områden som behöver belysas.

Beslutsfattare behöver erkänna misstag och be om ursäkt

Det står tydligt i polisens handbok ”Eventuella önskemål om sökåtgärder från de anhörigas sida ska efterkommas så långt det är möjligt och rimligt.” (2016:12, s. 63). Det första som jag därför vill belysa är att högsta beslutsfattare inom polisen ska bekänna att beslutet om att negligera fynd som tillhörde Mattias var felaktigt och inhumant.

Det är obegripligt att relevanta fynd inte tagits upp av polis. Fyndet, en strumpa, hittades kort tid efter Mattias försvinnande. Då fanns det fortfarande möjlighet för polisen att söka effektivt och målinriktat utifrån ett nytt område än vad de tidigare antagit. Det är ur ett mänskligt perspektiv helt bedrövlig att förälder till ett försvunnet barn skickas ut i skogen för att ensam plocka upp fynd efter sitt barn. Fynd som tillhör den försvunne men negligeras av polisens beslutsfattare.

Vid ett telefonsamtal med en av polisens beslutsfattare i ärendet angående det faktum att man väljer negligera fynd och även neka DNA-test på fynd som gjorts i ett rimligt sökområde samt att det var av en sort som den försvunne brukade bära, blev svaret ” Jag vill att Erika förstår att det hade säkert gått att fuska från vår sida och skicka in den och få DNA svar från NFC. Det hade säkert varit möjligt, men det hade varit lite formellt fel” (ur telefonsamtal med beslutsfattare). Hur det hade varit formellt fel har inte kunnat påvisas i någon lagtext varken från beslutsfattaren själv, rikspolischefen eller justitieministerns ombud som kontaktats via mejl.

Högste beslutsfattare i detta ärende bör upphöra med överbeskyddandet av sin anställda. Misstag är mänskligt och kan ske men måste erkännas för att skyndsamt kunna åtgärdas. Båda beslutsfattarna är skyldiga Erika, frivilliga sökande och Ljungbyborna en ursäkt för den extra smärta, frustration och oro som avslaget orsakat.

Samarbete och inte parallell arbete mellan anhöriga, frivilliga och polis

Det andra som jag vill belysa är att myndigheter behöver se över hur anhöriga kan ta del av dokumentation och få svar på frågor kring sökarbete för att undvika slitningar och missuppfattningar mellan anhöriga och polisen. Beslutsfattare har, vad jag vet, inte använt de resurser som finns att tillgå, såsom specialutbildade hundar på individuella spår direkt i samband med Mattias försvinnande. Inget rikslarm har utlysts och beslutsfattare har heller inte bett nationell media som når ut i hela landet om hjälp. Trots att man inom polisen direkt förstod att försvinnandet var allvarligt.

Någon Händelserapport som motbevisar detta vill polisen inte ge ut, varken till mig eller till Mattias mamma, Erika Borg. Min åsikt är att bristen på transparens måste åtgärdas. I detta fall nekar polisen insyn i deras arbete med hänvisning till sekretesslagen, trots att inga sökinsatser längre görs av polis och ärendet är sedan flera månader tillbaka rubricerat som olycka.

Det förefaller saknas riktlinjer och verktyg vid sökarbete en tid in i ett försvinnande

Det tredje som behöver belysas är att detta inte endast handlar om en enskild familjs lidande utan drabbar oss alla. Myndighetspraxis behöver granskas för att se behov av ytterligare regelverk och verktyg för att underlätta polisens komplexa arbete vid ett försvinnande. De rubriceringar och regelverk som finns idag ger polisen bevisligen utrymme att fatta livsavgörande beslut utifrån antaganden då en person försvinner trots att det i den statliga värdegrunden står att den viktigaste aspekten av legalitetsprincipen är att myndigheterna måste ha tydligt stöd i rättsordningen för sina åtgärder.

Förslag till förändring

Som medborgare är det min plikt att inte bara se vad som fattas utan också se vad som skulle kunna göras. Mitt förslag är därför att det tas fram ytterligare en rubricering för saknade personer där anledningen till försvinnandet är okänd, exempelvis “oklart försvinnande”. Där förundersökningsledare får nödvändiga verktyg och tillgång till nödvändig kompetens. Där polisen har konkreta strukturer och processer att förhålla sig till, så länge fakta och bevis saknas. Där olika hypoteser undersöks. Inte minst där det även ges utrymme för humanistiska aspekter.

/Joanna Larsen

Orolig mor till tre, medmänniska, vän och en av de frivilliga sökande som letat efter Mattias sedan december då han försvann. Utan att ha haft sällskap från polisen under ett enda sök.

LÄS MER: Polisen dömer ut blodhunden Sonja i sökandet efter Mattias: "Inte tillförlitlig"

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel