Inte ens avslöjandet om en tafsande före detta landsbygdsminister hos det liberala grannpartiet Centern kunde stjäla showen. Det kunde inte heller det före detta MP-språkröret Maria Wetterstrands ifrågasatta styrelseuppdrag.

Det är nämligen inte mycket som har förmågan att konkurrera med interna partigräl som innehåller fuskmisstankar, avgångskrav, tårar och anklagelser – i synnerhet inte om det sker inför öppen ridå.

Det som började förra måndagen i form av en journalistisk granskning, eskalerade under veckan och kulminerade under helgen på Liberalernas riksmöte, då partiledaren uppmanade ledamoten Emma Carlsson Löfdahl att lämna sin riksdagsplats.

På samma riksmöte petades även den erfarna EU-parlamentarikern Cecilia Wikström från kandidaturen till det kommande valet. Uppmärksamheten kring hennes uppdrag i bolagsstyrelser blev till slut mer än ledningen vågade ignorera.

Av detta märktes ingenting i Jan Björklunds tal på lördagen, som var tänkt att fungera som en peppande upptakt inför Europaparlamentsvalet. Men frågorna efteråt kunde han inte undkomma. Den som leder ett parti bestående av kommunikativa individualister kan knappast räkna med att vara den enda partiföreträdare att ge sin syn på saken. Att Wikström är rasande över att först placeras på vallistans förstaplats, för att kort därefter strykas, är förståeligt. Det förvånar däremot att hon inte ser att styrelseuppdraget skulle kunna ifrågasättas.

Det finns mer som omgivningen förvånas över när det gäller L. Hit hör partiets transparens. I samband med regeringsbildningen livesändes exempelvis ett av partiråden i SVT. Där kunde tittarna i realtid ta del av vilka ombud som förespråkade en M-ledd regering med stöd av SD, och vilka som ställde sig bakom Jan Björklunds mittenalternativ. När partiet nu har stått inför fler kniviga beslut – hur riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahls och EU-parlamentsledamoten Cecilia Wikströms förehavanden ska hanteras – syns samma öppenhet. Tyvärr framstår partiledningen som yrvaket virrig i fråga om Wikström. Det är visserligen klädsamt att partisekreteraren Maria Arnholm är självkritisk i fråga om sitt eget ansvar. Till SR:s Studio Ett på måndagseftermiddagen sade hon bland annat att ”vi gjorde en missbedömning och var för långsamma”.

Taktiken verkar ha varit att dra av plåstret snabbt för att sedan kunna gå vidare. Kruxet är bara att hela partiet skulle behöva ett rejält bandage. Att som EU-inriktat parti i det läget göra sig av med sin starkaste kandidat liknar mest självskadebeteende.

Läkeprocessen för L lär dra ut på tiden så länge Carlsson Löfdahl och Wikström manifesterar sina känslor av besvikelse. Den förstnämnda förklarar läget med att hon är utsatt för ett mediedrev. Dessutom är partiet fegt, anser hon och klamrar sig fast i riksdagen som politisk vilde, vilket är det sista hennes parti behöver. Och den sistnämnda anklagar ledningen för att styras av media och driva ”de blöta pekfingrarnas ledarskap”.

Det går till viss del att förstå det ängsliga beteendet. Opinionsläget är katastrofalt, och självklara efterträdare till Jan Björklund lyser med sin frånvaro. I fallet Carlsson Löfdahl är det dock ingen tvekan – hanteringen var snabb och korrekt. Vad gäller Wikström-situationen är det knepigare, eftersom det är så uppenbart att både valberedning och partitoppen har tabbat sig. Att plötsligt stryka henne från förstaplatsen på valsedlarna tyder mer på ett panikartat än ett eftertänksamt beteende. En veckas betänketid, för båda parter, skulle sannolikt ha lett till ett bättre beslut. Kanske samma beslut som i helgen, men åtminstone ett som både partiet och den aktuella kandidaten bottnade i.

Väljare och konkurrerande partier ser förundrat på. Men rätt förvaltat kan öppenheten bli en tillgång, för det går åtminstone att lita på att liberalerna säger vad de tycker. Det borde inge förtroende. Men det förutsätter en partiledare som lyckas ena och entusiasmera den tappra skara individualister som utgör Liberalerna.