På nyhetssidorna i dagens JP berättar integrationsprofilen Maria Morosanu (som häromdagen fick ta emot Hall Medias integrationsstipendium) om en ny satsning där utrikesfödda kvinnor rustas för en framtid i arbetslivet. Genom ett samarbete med olika organisationer, företag och andra aktörer erbjuds deltagarna bland annat arbetsträning, jobbcoachning samt utbildning i språk och körkortsteori.

Det är ett litet steg i rätt riktning. Projektets utformning och kommande resultat ska inte förringas, och initiativet borde inspirera till fler och mer omfattande satsningar. Men integrationen av nya svenskar får inte vara beroende av enskilda eldsjälar – den bör i stället vara en del av mer strukturerade program som ger nyanlända samma möjligheter oavsett kön.

För det duger inte längre med myrsteg framåt. Om Sverige ska ha en integration värd namnet, där både mäns och kvinnors kompetens tas tillvara, då måste vi ta det långa benet före.

De flesta är vagt medvetna om att utrikes födda kvinnor inte förvärvsarbetar i lika hög grad som män med samma bakgrund. En djupdykning ner i statistiken förskräcker. Förra året presenterades en rapport som Nordiska rådet hade låtit analysföretaget Oxford Research ta fram, och den visar att av de kvinnor som har kommit till Sverige de senaste åren är 80 procent under 39 år. Andelen i arbetsför ålder är 60 procent. Trots det är bara hälften av kvinnorna sysselsatta efter tio år.

Situationen är tragisk för den enskilda människan som inte får bidra och känna sig behövd på arbetsmarknaden, och samhällsekonomiskt är utvecklingen en skenande katastrof. Med en demografisk utmaning där allt fler ska försörjas och tas omhand av allt färre, behövs händer i vården och skattekronor på statens konto.

Om det ska bli möjligt behövs en kombination av tydliga krav och insatser som gör skillnad på riktigt.

Den långa etableringsprocessen beror enligt Oxford Research sannolikt på en ”arbetshämmande incitamentsstruktur för individen och det sätt på vilket den nordiska arbetsmarknaden är strukturerad”. Kort sagt: Få enkla jobb, alltför höga trösklar till arbetsmarknaden samt låg förväntan på att nyanlända kvinnor har förmågan att jobba – det är inte receptet för ökad sysselsättning.

Naturligtvis är bristande arbetslivserfarenhet och låga språkkunskaper försvårande faktorer. Men de förklarar inte allt. Analysföretaget konstaterar i sin rapport att nyanlända män och kvinnor bemöts på olika sätt, både vad gäller insatsernas utformning och omfattning. Generellt erbjuds män i högre utsträckning praktik och andra aktiviteter där de kommer i kontakt med den verkliga arbetsmarknaden. Insatser specifikt inriktade på kvinnor är ovanligare, särskilt om kvinnorna har hemmaboende barn.

Vissa framsteg har dock gjorts. För snart två år sedan förändrades föräldraförsäkringen så att nyanlända föräldrar som kom till Sverige med barn i förskoleåldern och uppåt inte längre fick fullt antal föräldradagar (som föräldrar har rätt till när ett barn föds), utan i stället det antal dagar som brukar vara outnyttjade vid barnets ålder. Tidigare kunde nyanlända kvinnor stanna hemma med föräldrapenning flera år med barn som för länge sedan hade lämnat bebisstadiet. Det innebar att staten fick försörja familjen, att kvinnans SFI-utbildning försenades och att barnen missade möjligheten att gå på förskola och lära sig svenska.

I april förra året uppmärksammades en annan betydelsefull aspekt för integration: Då presenterades rapporten ”Lönar sig arbete 2.0?” som togs fram av ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Den visar att det lönar sig dåligt för en nyanländ förälder med etableringsersättning och etableringstillägg, som lever med partner och barn, att bli anställd. Detta gäller i synnerhet den andra föräldern i hushållet – oftast en kvinna – eftersom hela etableringstillägget då försvinner.

Ett individualiserat etableringstillägg är därför att föredra, för det måste löna sig att gå från bidrag till arbete.

Signalen från samhället måste vara tydlig: alla friska vuxna ska arbeta, oavsett kön och ursprungsland. Men om dessa krav ställs måste utrikes födda kvinnor under de första åren i Sverige få samma möjligheter som män. Tröskeln till svensk arbetsmarknad må vara orimligt hög, men med rätt träning kan de flesta ta klivet.