Tänk er en föräldrakurs på barnavårdscentralen, BVC. Ett gäng förstagångsmammor med spädbarn i famnen sitter i en ring på golvet. Veckans kurstillfälle handlar om relationer. BVC-sköterskan som håller i utbildningen är av den äldre sorten, och har alltså anförtrotts uppdraget att ge råd om hur livet i den nyblivna småbarnsfamiljen kan levas så smidigt som möjligt. Hon bekräftar det många av kvinnorna känner, att det kan vara frustrerande att få ihop tillvaron med att sköta både bebis och hushåll. Samtidigt tipsar hon deltagarna att försöka gilla läget och inte göra för stor affär av att det i samma stund som barnet föddes infann sig en ansvarsfördelning à la 50-tal där hemma. Hon säger kanske inte exakt så, men det är vad hon menar. För hon uppmanar mammorna i ringen att inte ta upp eventuella problem med sin manlige partner direkt när han kommer hem från jobbet. I stället ska hon fixa en kopp kaffe och låta honom varva ner innan samtalet eventuellt äger rum.

Hon ville säkert väl. Men för deltagarna var budskapet tydligt: huvudansvaret för hem och barn ligger hos kvinnan. Om det känns jobbigt för ni bita ihop.

Jag var en av mammorna i ringen, och sköterskans ord etsade sig fast. Det var ett av de första tillfällen av många då hyckleriet kring jämställdhet blev tydligt. För i teorin råder det samsyn såväl inom politiken som runt köksbordet att kvinnor och män bör dela på ansvaret för hem och barn. I praktiken finns det däremot en förväntan att kvinnan ska axla projektledarrollen.

Ungefär här brukar någon höja rösten och hävda att kvinnor får skylla sig själva om de träder in och tar ansvar, skylla sig själva om de ger omvårdnad, tänker, planerar och ser till att familjen har det bra. Hon framställs inte sällan som ett kontrollfreak som måste ha saker på sitt sätt, trots att hon skulle bli överlycklig bara hälften av disken diskades och hälften gympapåsarna packades av någon annan.

Sköterskans ord var tydliga uttryck för den underliggande normen för hur kvinnor respektive män förväntas tycka, säga, känna och göra – kort sagt hur vi ska leva.

Denna norm är inte jämställd, inte ens i det som brukar kallas världens mest jämställda land en bit in på 2000-talet.

Sedan 2008, när föräldrakursen ägde rum, har visserligen en del hänt. Inte så mycket för jämställdheten i vardagen, dessvärre, men allt fler har börjat uppmärksamma att verklig jämställdhet måste börja i relationen om det ska genomsyra även områden som arbetsmarknaden.

Detta syns inte minst inom forskningen. En rad undersökningar visar att kvinnor utför åtminstone två tredjedelar av det obetalda arbetet i hemmet, att det i nio familjer av tio är kvinnan som har rollen som projektledare och att hon ofta är missnöjd med uppdelningen. För samtidigt som hon har det tids- och ansvarstyngda uppdraget hemma, jobbar hon ofta heltid.

En av forskarna som har studerat ämnet under många år är professor Anne Grönlund vid Umeå universitet. Just nu befinner hon sig mitt i ett forskningsprojekt som handlar om hur graden av jämställdhet i heterorelationer påverkar kvinnors upplevda stress. Rapporten är ännu inte klar, men mönstren är så pass tydliga att vissa slutsatser kan dras: Ju jämnare fördelningen av ansvaret för hem och barn är, desto mindre stressad är kvinnan. Anne Grönlund märker även att de par som intervjuas strävar efter att dela lika och att jämställdhet är något de allra flesta förhåller sig till i dag. Baksidan kan vara den frustration som uppstår när man inte kan åstadkomma denna fördelning. För ledarsidan berättar Anne Grönlund att många kvinnor känner sig misslyckade om relationen inte är jämställd.

Detta är naturligtvis en paradox i sig, att det är kvinnans ansvar att se till att paret delar på ansvaret. Och misslyckad vill väl ingen känna sig. Å andra sidan lär ingenting hända om ingen talar om problemet.

Det är det vi gör nu. Talar om problemet. Och vi ska inte sluta innan uppdelningen är rimlig och rättvis.

En jämnare fördelning – i det fall kvinnan och mannen vill leva jämställt – är naturligtvis viktig för den enskilda människan. Men den får även effekt i ett större sammanhang, som inom arbetslivet och för samhällsekonomin.

Kompetens inom offentlig sektor kan yttra sig i form av ledarskap där skattemedel används på ett effektivt sätt. Om både män och kvinnor söker tjänsterna ökar urvalet och chansen att hitta en riktigt bra ledare.

Det gäller även näringslivet. Här kan snedbalansen innebära svårigheter att få till en jämn könsfördelning i exempelvis styrelser. Just mångfald inom bolagsstyrelser har visat sig vara bra för lönsamheten (”Samspelet i styrelserummet”, Marianne Nordmark med flera, 2017). Och lönsamma företag ger fler skattekronor, vilket i slutändan kommer välfärden till del.

En person som upplever stark press i vardagen lär knappast söka sig till tids- och prestationskrävande tjänster och uppdrag. Redan här går vi miste om värdefull kompetens. Och när kvinnor trots allt tackar ja till ett ansträngande jobb löper de större risk att drabbas av utmattning. Tyvärr blir det samma slutsats här: en sjukskriven kvinna kan inte bidra på arbetsmarknaden.

Men det är inte bara forskningen som har fått upp ögonen för den ojämställda stressen. Även samhällsdebattörer gör vad de kan för att belysa ämnet. Jag är en av dessa. För två år sedan gavs min debutroman ”Lilla råtta” ut. Den handlar om en helt vanlig kvinna och en helt vanlig man som älskar varandra, skaffar barn, vill leva jämställt men ändå faller in i traditionella könsroller.

Diskussioner i samband med föreläsningar och andra möten med läsare bekräftar att forskningsresultaten stämmer. Och läsardialog är oftast välkommen, men tyvärr är det inte alltid roligt att ha rätt. Alltför många läsare känner nämligen igen sig i huvudpersonen, som kämpar med att hålla näsan ovanför vattenytan samtidigt som hon ska kombinera ett krävande jobb med huvudansvaret för hem och barn. Det känns inte roligt, men desto viktigare att ämnet diskuteras. För varje kommentar i stil med ”Det känns som att du har skrivit om mig” blir det tydligare att vi måste gå till botten med det här.

Psykologen och jämställdhetsexperten Sandra Lindström coachar Miha Alvesson och Niclas Gråberg.

Ingen kan göra allt, och min roman hade sannolikt inte blivit skriven om inte pionjärer gått före och tidigt påtalat den skeva situationen. Hit hör bland andra Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe som skrev boken ”Skriet från kärnfamiljen” 2009, och Gunilla Bergensten med ”Familjens projektledare säger upp sig” från 2009. Ett aktuellt exempel från skönlitteraturen är Meg Wolitzers ”En kvinnas övertygelse”, om en ung kvinnas feministiska uppvaknande.

På senare år har även psykologen och jämställdhetsexperten Sandra Lindström blivit känd genom debattinlägg och bloggen jamstalldvardag.se. (För transparensen bör tilläggas att hon även har skrivit omdömet på baksidan av ”Lilla råtta”.)

Värt att notera är att även SVT nu uppmärksammar vikten av en schysst ansvarsuppdelning i relationen. I den nya säsongen av realityserien ”Gift vid första ögonkastet” ger just Sandra Lindström relationsråd till de nyblivna paren.

Där gör hon nytta genom att nå ut till svenska folket. Förhoppningsvis är folk mottagliga, för enligt forskaren Anne Grönlund finns det trots allt tecken på att människors vardag tar små steg i rätt riktning. Ett sådant är att par diskuterar ansvarsfördelning, och vissa ingår till och med så kallade jämställdhetskontrakt.

Vem vet, med lite tur kanske jämställdhet blir stående inslag i framtidens föräldrakurser.

Relaterat till artikeln