Annons
Vidare till smalanningen.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Konflikten mellan stad och land är en konflikt mellan klass och klass

Smålänningen 11/5-2020 skriver Ida Eriksson (M) en debattartikel riktad till Kulturminister Amanda Lind. Befogad kritik riktas mot regeringens krispaket där hon menar att stora delar av krispaketet kommer hamna i just Stockholm och storstadsregionerna.

Jag delar bilden kring vikten av att det är den regionala samverkansmodellen som ska leda arbetet när det kommer till att fördela medel till kulturen. Det är hos regioner och kommuner som kunskapen finns var kulturpengarna bör satsas. Vi vet också att kulturen tyvärr i mångt och mycket bara ses som grädden på moset när det kommer till att jämföra med det som ses som mer tunga ämnen som ekonomi eller sociala frågor, därför ser vi också ofta att allmänna tillskott till kommun och regioner prioriteras bort från just kulturen.

Jag måste däremot erkänna att det är något anmärkningsvärt att läsa om moderata politiker som kräver mer statliga satsningar på kulturen då historiken kring nationella kultursatsningar inte alltid är till deras fördel.

Borgerliga styren har genom tiderna systematiskt skurit ner på offentliga medel till kulturen, vilket har tillåtit kulturen att blomstra i de regioner där underlaget redan varit som bäst. Moderaterna pratar gärna om klyftan mellan stad och land, men ute i landet finns en ännu större klyfta som de sällan talar om.

De viktigaste faktorerna som bestämmer i vilken utsträckning du tar del av kulturen är nämligen inte din bostadsort, utan det handlar faktiskt om din inkomst och utbildningsnivå.

Vi vet att arbetarklassen i mindre utsträckning besöker våra bibliotek. De tar i mindre utsträckning del av teaterföreställningar och de har i mindre utsträckning gått på bio, på konsert eller en konstutställning.

Att den huvudsakliga konflikten går mellan stad och land blir svårt att motivera eftersom det knappast är så att arbetarklassen i en Stockholmsförort tar del av mer kultur än en välmående medelklass i Småland bara på grund av att de bor i en storstadsregion.

För mig är det en självklarhet att en slutkörd kvinna med en otrygg anställning inom äldrevården och barn att hämta från dagis på kvällen har mindre möjlighet att både betala och ha tid för saker som många andra kan ta för givet. Vi vet till exempel att barn från arbetarhem i långt lägre utsträckning deltar i kulturskolans verksamhet än barn från akademikerhem, och lägger vi då till att de inte haft möjlighet att i en arbetarfamilj bygga upp sina kulturvanor sen barnsben så har vi en grogrund för denna snedvridna kulturscen.

Eftersom de täta storstadsregionerna procentuellt till större del består av en högre avlönad medelklass så kan det bästa receptet för att sluta klyftan mellan stad och land vara att bedriva ett effektivt jämlikhetsarbete.

Vi pratar gärna om kultur som något som bygger broar mellan folk, men i Sverige är det ofta något som även bygger murar mellan samhällsskikten och blir då en tydlig gränsdragning för vad som är vi och vad som är ni. Sverige är det land i OECD där de ekonomiska klyftorna ökar allra mest, och jag befarar att den kulturella segregationen enbart kommer förstärkas de kommande åren som följd.

Ska vi sluta klyftan mellan stad och land så måste vi även sluta skillnader mellan klass och klass.

Jag är villig att dra mitt strå till stacken för ökad jämlikhet i Sverige och i Kronoberg. Har jag Ida och Moderaterna med mig?

Karl Paine Huenupi (S), ersättare i kulturutskottet Regionsamverkan Sydsverige.

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel