Precis som alla andra människor gör journalister fel ibland. Trots våra högt ställda ambitioner att dubbelkolla, prata med flera källor och undersöka all fakta vi använder noggrant gör vi misstag.

Tidigare i år publicerade vi en artikel i en av våra tidningar som byggde på en helt felaktig uppgift. Informationen vi fick, om än från ett trovärdigt håll, visade sig inte stämma och granskningen av den fallerade tyvärr. Vi rättade, vi förtydligade och spred efter bästa förmåga den rätta informationen i syfte att reparera skadan – som är värd att ta på stort allvar. På redaktionen gick man naturligtvis också igenom varför vi inte agerade enligt vår ryggmärgsreflex – att kolla en gång till.

Felet är både pinsamt och olyckligt och kritiken vi fick för vårt misstag är i allra högsta grad befogad – men i kommentarsfälten i sociala medier började några läsare ropa om att vi hade ägnat oss åt ”fake news”. Donald Trumps lika fräcka som farliga knep för att undergräva amerikansk press plockas härmed upp av vanliga, svenska medborgare som alltså börjar ifrågasätta sin lokala nyhetsförmedlare medelst presidentens misshagliga mantra. Men skillnaden mellan fake och fel borde vara given.

I det första fallet strävar man efter att sprida falska uppgifter i en kostym som får dem att verka sanna - i det andra gör man ett misstag. Ingen seriös nyhetsjournalist i vare sig Sverige eller världen skulle med berått mod ägna sig åt fake news. Ingen skulle medvetet sprida lögner, trissa upp stories som inte är sanna eller vrida på eller bortse från fakta. Ändå står världens mäktigaste man och påstår det, dag ut och dag in.

Donald Trump vet såklart precis vad han gör. Om trovärdigheten för pressen undermineras blir granskningen av både honom och andra makthavare mindre värd för läsarna – med följden att journalistiken försvagas och de mörka krafterna får allt friare spelrum. Skönt för den som vill agera despot – skrämmande för den som uppskattar demokrati.

I den utmärkta dokumentärserien ”Slaget om sanningen” som visades på SVT Play i somras skildras arbetet för journalisterna på den amerikanska mediejätten New York Times. Titeln på serien må vara storvulen men det går samtidigt inte att förneka att journalisterna "over there" varje dag faktiskt måste slåss mot presidentens aggressiva argumentation. Scenen där Donald Trump på ett republikanskt konvent från scenen pekar på journalisterna och etiketterar dem med frasen ”fake news” är rent ut sagt obehaglig. Snart vänder sig hans anhängare mot reportrarna som sitter och försöker jobba – och stämmer in i presidentens kör. De skrattar och hånar – och journalisterna fäller en efter en ihop sina laptops och lämnar salen. Jag förstår varför.

Inför ett möte i Rochester där Donald Trump talade i oktober höll en åhörare upp en t-shirt riktad mot media. Amerikanska journalister vittnar om att de märker en större fientlighet sedan Trump började med sina verbala attacker mot medierna.

Foto Jim Mone

Därför blir jag bekymrad när jag i Facebooktrådarna om vår lokala journalistik stöter på begreppet fake news. Jag blir beklämd över att människor till synes lättvindigt hakar på retoriken och underkänner ett helt skrå baserat på ett misstag eller missnöje med en enskild artikel. Det är rent ut sagt demokratifarligt. Kritisera oss när vi har gjort fel eller om vi borde ha tänkt annorlunda. Ställ gärna frågor om uppgifterna som publiceras. Tänk mer än gärna källkritiskt om ifall det du läser någonstans väcker frågor. Men gasta inte om att journalister ägnar sig åt fake news. Vi jobbar inte så. Ingen vettig journalist jobbar så.

Donald Trump portade reportern Jim Acosta från framtida pressträffar i Vita huset tidigare i höstas - men förbudet upphävdes efter att journalistens arbetsgivare CNN överklagat beslutet i domstol.

Foto Evan Vucci

I påståendena om att journalistik är lika med fake news brukar det också påstås att alla journalister skulle drivas av en och samma agenda. Den sägs dessutom ofta vara politisk, vriden åt ett och samma håll där något slags unison politisk korrekthet är förhärskande. Den inställningen är lika fel ute som påståendet att vi fejkar journalistiken. Om vi journalister nu har en agenda går den enbart ut på att upplysa och granska – för medborgarnas och demokratins skull. Vi brukar snarare prata om ett uppdrag – och uppdragsgivarna är våra läsare och användare.

Det här är alltså goda nyheter. Vi behöver inte oroa oss för att seriös journalistik är fejk – utan kan ägna vår oro åt fake news i begreppets rätta bemärkelse. Det vill säga att människor, rörelser och organisationer medvetet sprider desinformation online – för att vilseleda, skruva debatten eller helt enkelt tjäna pengar med hjälp av sensationella fabrikationer. Men det är svårt att rycka på axlarna åt slagordets spridning till vår vardag.

Relaterat till artikeln

Att se Donald Trump hetsa mot CNN:s utsände Jim Acosta på höstens pressträff om mellanårsvalen är upprörande. Ändå får journalistiken kraft av händelser som denna. De påminner nämligen åtminstone mig om vårt viktiga uppdrag att granska vidare, att fortsätta kasta ljus på det dolda och ifrågasätta, ifrågasätta, ifrågasätta – oavsett om föremålet för granskning heter Donald Trump eller något annat.

Vi gör precis som bilmekanikern, läraren, säljaren eller direktören misstag ibland. Men vi fejkar inte. Vi ljuger inte. All lokaljournalistik utgår från publiken och vad den behöver veta för att den lokala demokratin ska leva. Vi bygger den naturligtvis inte på egen hand – men utan journalister skakar den i sina grundvalar. Donald Trump må vilja ha det så. Men vill du?