En vintrig förmiddag i februari 2010 ringlade en kö av förväntansfulla ungdomar lång utanför Terraza. Det var audition för nypremiären av AlmRock Story, den mytomspunna föreställningen skriven av Sölve Rydell från 1986 som gjort storsuccé då. Nu, 24 år senare, var det dags igen!

Under lång tid hade scenkonstlivet i Ljungby fört en slumrande tillvaro. Musikskolan kämpade förstås på och danskolorna likaså. För den som ville spela teater fanns praktiskt taget ingenting. Grand var tyst och öde och för den med konstnärliga ambitioner var Ljungby inget alternativ. Vi var många som försvann iväg härifrån efter studenten, med drömmar om något som inte gick att genomföra här.

På AlmRock-scenen under Ljungbydagarna i augusti 2010 framförde en mäktig ensemble på 70 personer den stora föreställningen igen. Få av ungdomarna som var aktörer den gången bor kvar i Ljungby idag, men desto fler av dem har utbildat sig på professionell nivå inom dans, musik och teater.

Ett litet gäng bestod. Vi var en ensemble som under flera år satte upp föreställningar och drog massor av publik, sammanlagt 16 000 personer. Ensemblen reste långväga för att medverka. I flera år pendlade koreografen Ida Linnér mellan dansutbildningen i Piteå och via nattåg till Ljungby på helgerna för att kunna medverka. Andra pendlade från Malmö, Linköping, Växjö och från Lund. Alla hemmahörande i Ljungby från början, men nästan ingen av dem har flyttat tillbaka.

Under åren som gick blev jag många gånger kontaktad av ungdomar som undrade var de kunde börja spela teater. Visste jag någonting? Men jag fick alltid göra dem besvikna. För det fanns ingenting för unga. Ingenting som bestod.

Så småningom drog ensemblen Stjärnsprak igång med Maria Stansert i spetsen. De gjorde ett utmärkt jobb och lyckades säkert fånga upp några av de som drömde, men säkert fanns det fler. Uppenbart fanns det fler!

Vid en elevföreställning på Kungshögsskolan där ungdomarna själva producerat en musikal mötte jag en lyhörd och engagerad Jonas Jansson som lyssnat väl på ungdomarnas önskningar:

”Det borde finnas något bestående för ungdomar som vill utöva kultur”, minns jag att han sa. Och bara en kort tid senare var allt i rullning. Jag minns tydligt den första föreställningen signerad Teater 16 och jag minns att flera av de ungdomar jag sett på scenen från Kungshögsskolan stod där igen, och igen, och igen, och igen.

För det är så det har sett ut. Teater 16, och senare Lokal 16, har lyckas med en bedrift som få nog skulle lyckats genomföra. På kort tid byggde de upp ett kulturhus, och jag vet flera av de ungdomar, numera unga vuxna, som inte ville flytta från Ljungby för att det fanns alldeles för mycket de kunde uträtta inom kulturområdet här och som de skulle missa annars. Helt andra tongångar således än när jag växte upp!

Kommunen, grip nu chansen, när vi har den! Målet är att bli 35 000 invånare år 2035. Ett av fokusområdena är att attrahera unga vuxna att bosätta sig i kommunen. Men risken, om vi inte passar oss, är att en del av den målgruppen kommer att fortsätta flytta härifrån, precis som jag själv gjorde, och många med mig. Vi kunde inte arbeta på det sätt som vi ville. Vi kunde inte leva våra liv så som vi ville. Jag var en av de få som återvände, de allra flesta gjorde inte det.

Men just nu, precis just nu, har vi ett gyllene tillfälle, som kanske aldrig mer kommer igen, att bistå en redan fullt fungerande kulturell verksamhet – ett kulturhus – där just kommunens målgrupp, unga vuxna, verkar som konstutövare och producenter.

Att främja konsten och kulturen är att främja entreprenörer. Alla frilansande konstutövare och kulturskapare jag känner är egna företagare. Som kommun befinner vi oss nu i ett vägskäl där vi kan välja att bli den kommun som valde att satsa på de unga och på kulturen. Låt oss göra det! Det kommer generera massor och betala sig tillbaka många gånger om.

Annelis Johansson,

Författare och lokal scenkonstproducent