Annons
Vidare till smalanningen.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Drömmen om en annan värld räddar inte klimatet

Klimatkrisen påstås vara omöjlig att lösa inom rådande system. Men synsättet riskerar att skapa handlingsförlamning.

Flera miljoner människor lyssnade på Greta Thunbergs sommarprat (20/6), i Sverige och internationellt.

Thunbergs budskap var att klimatkrisen inte går att lösa inom nuvarande politiska och ekonomiska system, och därför måste det förändras i grunden.

Men frågan är om det skulle hjälpa. Till följd av coronapandemins nedstängning beräknas de globala utsläppen bli åtta procent lägre i år än 2019, den största minskningen sedan andra världskriget.

Samma nedstängning har lett till arbetslöshet, fattigdom och svält. Dessutom motsvarar den endast tio procent av de minskningar i utsläpp som behövs för att nå Parisavtalets mål, enligt The Economist (21/5).

Det råder också osäkerhet om hur kostnaderna ska beräknas. Nationalekonomen William Nordhaus fick 2018 ekonomipriset till Alfred Nobels minne för sin insats att kombinera nationalekonomiska modeller med klimatförstöringens kostnader.

Han har landat i att det är optimalt att begränsa den globala uppvärmningen till 3,5 grader, en lägre ambition än Parisavtalet.

Nordhaus tar dock inte i beaktande de katastrofscenarier som visserligen har låg sannolikhet, men vars konsekvenser skulle vara förödande.

En studie från forskare vid Chalmers universitet menar dessutom att Nordhaus räknar fel. Genom att använda samma modell, men med uppdaterad information och antaganden finner de att Parisavtalets tvågradersmål är optimalt, också ur ett samhällsekonomiskt perspektiv (DN 13/7).

Det är inte konstigt att forskarna inte är överens. Ett forskningsfält där det råder enighet är inte värt namnet. Med tanke på att klimatforskning går ut på att förutse framtiden stämmer det särskilt väl.

Det är dessutom fullt med avvägningar: hur ska vi mäta framtidens människors välstånd mot vår egen? Är det rimligt att världens – numera – rika länder, som bränt kol under 150 år, ställer krav på de som fortfarande lever på existensminimum att låta bli?

Men att det råder oenighet är inte en ursäkt att inte ta till åtgärder. Och det finns lösningar, om än inga lätta sådana.

Den liberala skribenten Joakim Broman skriver i nättidskriften Smedjan (27/7) om hur nationalekonomen Elinor Ostroms idéer om samarbete, flexibilitet och rättvisa regler kan hjälpa.

EU kommer att spela en viktig roll. Den sedan länge etablerade utsläppshandeln lär utökas och i EU-kommissionens förslag på “Den gröna given” från december lyfts klimattullar – alltså att de länder och företag som förstör klimatet får betala för det.

Också Nordhaus, som fått kritik för att hans 3,5-gradiga mål är för optimistiskt, menar att det som nu görs är “nästan ingenting” (DN, 7/12-18).

Han förespråkar klimatklubbar, där länder tillsammans ställer krav på minskade koldioxidutsläpp för att skapa ekonomiska incitament för global klimatomställning.  

Det är lätt att hamna i samma slutsats som Greta Thunberg, eftersom en lösning inom rådande system både är långt borta och svår att enas om. Men drömmarna om ett helt annat system riskerar att leda till att man ger upp försöken att förändra här och nu.

Det är en farlig väg att gå. Och trots att det råder oenighet i forskningsfältet är de eniga om en sak. Det görs för lite – även i nuvarande politiska och ekonomiska system.

Ledarredaktionen