De dyker upp i mitt Facebookflöde med regelbundenhet. Färdigskrivna meddelanden med mer eller mindre främlingsfientlig udd. Som man uppmanas att dela vidare ”om du vågar”.

En av de senare löd: ”När du kommer hit och vill bli svensk medborgare då ska du också respektera svenska lagar, vår kultur och traditioner”.

Vi bortser från den grammatiska grodan (”vår /…/ traditioner”), även om den förstås är litet festlig just när det handlar om svenskhet.

Hur som fick den mig att fundera. Lagar självklart – återkommer till dem. Men ”kultur och traditioner”? Vilka är de? Finns de ens?

Jo, jag tror man kan tala om vissa svenska värden. Åtminstone nordiska, eller nordvästeuropeiska (och därmed räkna in länder som Kanada och till och med den fjärran antipoden Nya Zeeland).

Vi har formats av kristendomen, sedan 500 år i sin lutherska form. Vi har präglats av Upplysningens idéer. En självägande bondeklass, med visst politiskt inflytande sedan medeltiden, får vi också räkna in. Liksom fred i över 200 år. Nutida ting som välfärdsbygget, jämställdhet mellan kvinnor och män och likaberättigande för homo-, bi- och transpersoner går väl åtminstone delvis tillbaka på det som varit.

Mycket av detta finns kodifierat i lagstiftningen. Men det som ligger bortom lagarna?

Ta musiken. Är den som gillar Wagner mindre svensk än den som föredrar folkmusik och dansband?

Måste man äta surströmming som svensk? Enligt en nyligen publicerad undersökning ligger just denna (nord)svenska – enligt vissa – delikatess i topp över vilka maträtter svenskar ogillar mest. På tio i topp-hata-listan återfinns också äktsvenska rätter som lever, lutfisk, blodpudding och bruna bönor. Måste man ens gilla sill? Som äts året om, inte minst till jul, påsk och midsommar. Och – för att stanna vid den sistnämnda högtiden – vad säga om grodhopp runt lövad stång? Får man tycka att det är töntigt?

Förhållandet till naturen skulle nog en del framhålla som väldigt svenskt. För bara 150 år sedan levde de flesta svenskar på landsbygden nära och av åker, äng och skog. Att plocka svamp och bär är ett stort folknöje – även om det kanske i takt med urbaniseringen är i avtagande. Men den som inte gillar att lufsa i skogen på kantarelljakt – är hen mindre svensk? Just att äta svamp är för övrigt något ganska nytt. Inte ens under 1800-talets nödår, då svältande fattiga gjorde avkok på lav och blandade bark i brödet, åt man svamp. Och hur är det med pronomenet ”hen”? Måste man tycka att denna nykonstruktion är av godo? (Jag gör det!)

Statsministern skapade rubriker för några år sedan då han slog fast att vi tar varandra i hand i Sverige. Men varför måste alla hälsa på samma sätt? Handen på hjärtat och en lätt bugning synes mig mycket artig. Däremot bör det rimligen bli problem för den som väljer att behandla kvinnor och män på arbetsplats och skola olika (Löfven var inne på det också). Liksom en heltäckande slöja kan bli det. Sjalett runt håret på kvinnor var däremot regel i Sverige för inte så värst länge sedan. I kyrkan lever traditionen vidare: män tar av sig hatt. Kvinnor kan behålla den på.

Moderaten Gunnar Hökmark skrev för några år sedan en text i detta ämne. Han inledde: ”Det finns en alltmer utbredd retorik om att det i Sverige råder några bestämda svenska värderingar. Det är fel. I Sverige råder svensk lag. Den är inte en fråga om tyckande eller vädjande utan grunden för rättsstaten och därmed det öppna samhälle som garanterar oss rätten till många olika värderingar. Däremot finns det i vårt samhälle värderingar som gett oss de lagar vi har liksom de påverkar vårt agerande som människor i en mängd olika situationer. Men de råder inte över oss. Det gör lagen.”

Alla som finns i Sverige måste följa svensk lag. Oavsett vad man tycker om den. En del har till exempel åsikter om sexköp och svensk narkotikapolitik. Icke desto mindre – de lagar vi nu har gäller. Visst får man drömma sig tillbaka till 50-talets hemmafrunorm. Ja, självklart även propagera för slopade pappamånader och vårdnadsbidrag. Mindre svensk blir man inte. Man behöver heller inte älska Prideparader. Däremot får ingen diskriminera och hetsa mot homosexuella.

Finns det något annat som på ett övergripande sätt präglat Sverige de senaste hundra åren. Kanske skulle man också kunna nämna viljan till kompromisser? I sin bok ”Svensk politik (reviderad utgåva i fjol) inleder Per T Ohlsson med historien om kommissarie Kempe hand. Det var den – enligt Ohlsson och andra – som förhindrade en våldsam sammandrabbning i huvudstaden den revolutionsosande sommaren 1917. Anders Gustaf Kempe fattade nämligen resolut tag i sin överordnades, polismästare Tamms, arm och tryckte ned den. Tamm stod i begrepp att beordra anfall mot den jättelika folkmassa som samlats. Blodbadet uteblev. Liksom revolutionen. Demokrati infördes; kungen fick sitta kvar.

Kempes hand har blivit en symbol för något svenskt. Samverkan, överenskommelser, kompromisser. Saltsjöbadsavtalet som reglerade arbetsmarknaden med kollektivavtal och färre strejker är ett exempel. Kohandeln mellan Socialdemokrater och Bondeförbund en annan. Torekovskompromissen som reglerade monarkins ställning idag. Årets januariavtal. Listan kan göras lång. Att det tutas ganska litet i svensk trafik är kanske också ett exempel?

Märkligt dock att många av dem som hojtar om ”svenskhet” just föraktar denna avgörande del av vår 1900-tals-historia. Istället talas det om feghet och anpasslighet. ”Svenskar säger aldrig ifrån – annat är det i Frankrike”. Ofta handlar det om invandring och bensinskatter.

Slutsats? Det här med kultur och traditioner är inte så lätt som det i förstone kan tyckas. Själv har jag inte delat Facebookinlägget vidare.

Erik Lindfelt