Tidningen publicerade nyligen en ledartext om att pojkar får avsevärt mycket sämre betyg än flickor i grundskolan, med förslag på i vilken riktning skolan skulle kunna reformeras för att passa pojkar bättre. De diskussioner den gav upphov till på Hall Medias olika Facebooksidor är värd att uppehålla sig ett ögonblick kring.

I fritt sammanfogad sammanfattning lät den vanligaste invändningen ungefär så här:

"Det finns ingen anledning att göra någon förändring, för det är pojkarna själva och inga andra som bär skulden. I stället för att ta ansvar för sina studier spelar de Allan och förstör därtill arbetsron för alla andra, framför allt för flickorna. De får helt enkelt skylla sig själva."

Ovanstående, ej autentiska, citat har förstås en hel del med sanningen att göra. Studiero är viktigt, varför ett av förslagen i ledartexten var att lärare måste få mandat och verktyg att kunna hålla ordning.

Men, pojkars dåliga skolresultat. När man sagt "skärp er!" ett antal gånger och insett att det inte hjälper, för det gör det inte, kan man göra en av två saker.

Antingen rycka på axlarna och säga "skyll er själva då".

Eller ställa sig frågan: Angår pojkarnas dåliga resultat någon annan?

För bara en generation sedan var det här ett problem av mindre vikt. Unga män lämnade skolan, slängde sina obefintliga betyg i papperskorgen vid utgången och traskade raka vägen till det väntande arbetet på fabriken, i gruvan, på bruket eller var nu ortens män brukade jobba.

De klassiska mansjobben utan krav på utbildning växer inte längre på trän och de kommer inte att bli fler i framtiden. Högre utbildning kommer att bli viktigare, varför det är angeläget att rusta så många som möjligt, helst alla, för mer avancerade studier.

Sker ingen förändring i grundskolan går vi fortare än vi tror mot ett läge med å ena sidan brist på kvalificerad arbetskraft, å andra sidan en stor grupp arbetslösa män som inte kan få de lediga jobb som finns.

Ännu större matchningsproblem på arbetsmarknaden vore inte bara tillväxthämmande och påfrestande för vårt gemensamma socialförsäkringssystem. Socioekonomisk utsatthet och känsla av utanförskap är också riskfaktorer för drogmissbruk och brottslighet.

De kriminella gäng som alla partier vill gå i krig mot rekryterar fotsoldater i de så kallade utanförskapsområden där det finns gott om pojkar som inte lyckas i skolan. Skillnaden mellan pojkars och flickors betyg är som störst i de skolor som gör sämst resultat.

För gängen är det en utmärkt förutsättning att det är svårt för pojkar att lyckas i skolan men i princip riskfritt att inleda en kriminell karriär. Blev det ändring inte bara på det sist- utan också det förstnämnda skulle det vara ett rejält bakslag.

Den här textens retoriska fråga – om de ojämställda skolresultaten angår någon annan än de pojkar som lyckas sämst – borde inte behöva ställas.

Att säga "skyll er själva" och sedan vända ryggen kan kosta mer än man tror.

Att pojkar i så stor utsträckning misslyckas i grundskolan är ett alltför stort problem för att vifta bort med att pojkarna får skylla sig själva.