Sjuksköterskans besked var rakt och ärligt, byggt på erfarenhet av många patienter i samma sits.

Vi kan inte göra något, sa hon.

Mitt i juli fick 38-årige Johan Fredin från Uppgränna beskedet att han kanske inte ens skulle kunna vara med när pojkarna började skolan igen efter sommaren. Den nya behandlingen som familjen hoppades på skulle aldrig hinna verka innan det var för sent. Normalt tar det två till tre månader innan den gör nytta.

Allt började för sju år sedan med stort födelsemärke på ryggen. När det tagits bort fick han visserligen veta att det var malignt melanom. Men det var ingen oro kring det. Det hade inte spridit sig och melanomet var väldigt tunt.

Efter det har allt varit frid och fröjd.

Men bara på ytan. I början av 2015, efter att ha sökt vård för upprepade förkylningar och oförklarlig hosta, vändes allt uppochner. Johan hade förändringar på lungan, tiotalet fläckar på levern och en 6 gånger 28 centimeter lång tumör i buken.

Beskedet var då att de trodde att det var metastaser till hudcancerfläcken som de tog bort 2008.

När beskedet kom, och när vi förstod allvaret, så kändes det som att jag och Ester trillade ner i ett stort svart hål. Som vi inte såg någon utväg ur.

Johan blev sjukskriven direkt.

Är det här sista våren jag får uppleva så vill jag inte jobba.

Han konstaterade att han hade två val, antingen att gräva ner sig från dag ett eller att leva alla sina kvarvarande dagar så bra det går. Drömmen var att leva och någorlunda ha hälsan en sommar till med barnen Josua, åtta år, och Natanael, sex år.

Läs nästa del av berättelsen om Johan här.