Det gick inte riktigt, cancern gjorde sig allt mer påmind.

Första dosen av behandlingen som påbörjades i juli verkade snabbare än någon kunnat vänta sig. Tre veckor senare var det dags för nästa dos. Det är en tuff behandling. Och dyr. Är man för illa däran får man den inte. Johan var orolig för att han inte skulle få nästa omgång, han har en glasklar minnesbild av när han klev in i rummet där läkaren och hans sjuksköterska var.

Jag kommer så väl ihåg att de ryggade tillbaka för de såg att jag var bättre.

Det var nu ingen tvekan om att han var tillräckligt pigg för att få dos nummer två. Att behandlingen skulle bita så tidigt, det fanns liksom inte. Fram tills dess trodde Johan att han fortfarande hade en månad kvar. Nu såg det helt plötsligt bättre ut.

Det var jobbigt, psykiskt knäckande. Jag visste inte vilket ben jag skulle stå på. Är det bättre att hoppas på det dåliga? Man kan tycka att det bara borde vara glädje men det var inte det. Jag sa till frun att jag är färdig. Vad ska jag göra nu?

Efter de tidigare svåra beskeden har de förberett för att det ska bli så lätt som möjligt med de praktiska bitarna när Ester blir ensam kvar med barnen. Bilar, konton och annat, allt står på henne nu.

Jag brukar säga att jag har städat. Vi tror att vi har gjort i ordning allt som vi behöver för att det inte ska bli massa bekymmer när jag väl går bort.

Alla hade ju räknat ut mig liksom. Det var ju färdigt. Jag hade inte gett upp men jag hade accepterat det på något sätt. Att det nog är slut snart.

Johan blev piggare och piggare.

Tidigare hade han fått med sig en hel kasse med mediciner hem, och dessutom förts över till den palliativa enheten, för vård i livets slutskede. Men mellan andra och tredje dosen av den nio veckor långa behandlingen bestämde han sig för att bli tablettfri. Han trappade på eget bevåg ner de tre olika smärtstillande preparaten successivt.

Inför den fjärde och sista dosen sa magkänslan att något var fel.

Inför den sista behandlingen hade jag varit lite orolig att allt inte var som det skulle. Min magkänsla visar sig vara rätt. Tyvärr.

En ny tumör i lungan och delar av den stora tumören i buken växte kraftigt.

Läs del tre av berättelsen om Johan här.