I en serie artiklar granskar Smålänningen situationen med hot, våld och störningar i Ljungby kommuns grundskolor. På torsdagen uttalade sig barn- och utbildningschefen Nils-Göran Jonasson och tre rektorer efter tidningens första artikel. De är tveksamma inför att det skulle förekomma mer våld i skolan nu än tidigare. De hänvisar bland annat till den årliga trivselenkäten, där Ljungby står sig bra i ett nationellt perspektiv och som enligt dem inte ger någon signal om otrygghet.

Det är alltså den trivselenkät där var fjärde sjätteklassare uppger att de blivit kränkta någon gång under läsåret och där var fjärde elev i årskurs tre svarat att de är rädda för en eller flera skolkamrater.

I dag berättar tidningen om flera föräldrars upplevelser av skolan i Ljungby kommun. Vi möter en förälder som har övervägt att hålla sina barn hemma. Vi möter berättelser om stryptag och dödshot. Vittnesmål om spring i klassrummet och elever som sitter med hörselskydd för att få ro.

Dessa berättelser är som berättelser är. Enskilda exempel som säkert inte är representativa för skolan som helhet. Men den sortens berättelser kan inte springa ur vilken miljö som helst.

Tidningens genomgång av kränkningsanmälningarna från höstterminen 2019 är talande i sin konkreta stramhet. Det är sparkar, knytnävsslag, hot om våld. Stryptag. En misshandel som leder till hjärnskakning. En elev i årskurs tre som ritat sätt att döda en annan elev. Det är en sådan miljö som kan producera den sortens vittnesmål tidningen nu kan berätta om. Det är i en sådan miljö var tredje nioåring kan vara rädd – rädd! – för sina skolkamrater.

Om detta inte visar att hot och våld har blivit vanligare i skolan så visar det två andra saker. Det ena är att det i så fall har stått illa till under lång tid. Det andra är att Ljungby kommun omöjligt kan vara nöjd.

Arbetsmiljön är inte bra för lärarna heller, vilket tidningens fortsatta granskning kommer att visa. Om skolledningen i Ljungby kommun menar att hot och våld inte ökar så verkar Lärarförbundet ha motsatt uppfattning. I fjol kom förbundets rapport "Trygghet att skapa studiero" och redan i inledningen skrivs att signalerna om bristande studiero och att lärare har svårt att skapa trygghet blir allt fler.

Rapporten serverar ord och inga visor. Var fjärde grundskollärare tycker att studieron är så dålig att deras elever inte lär sig det de ska. Tre av tio känner minst en gång i månaden olust inför att gå till arbetet på grund av stöket. Var fjärde har funderat på att sluta.

Mer än något annat visar rapporten att lärarnas uppdrag är näst intill omöjligt. Sju av tio lärare har känt sig så osäkra på sina befogenheter att de tvekat att agera när elever stör studieron. Exempel: När en elev stör har läraren rätt att avvisa den. Om den vägrar kan läraren inte göra något. Om den följer uppmaningen har läraren fortfarande tillsynsansvar över såväl eleven som lämnat klassrummet som dem som finns kvar. Snacka om omöjliga val mellan dåliga alternativ. Lärares befogenhet att till exempel fösa ut störande elever ur klassrummet måste skrivas in i skollagen.

Minst lika allvarligt är att sex av tio lärare har tvekat att agera mot störande elever på grund av rädsla för att bli anmäld. Här har tyvärr barn- och elevombudet (BEO) dels gett elever något att hota lärare med, dels öppnat för att föräldrar kan göra det till en sport att anmäla varje försök att avkräva deras barn hyfs.

BEO kan ge en elev som känner sig kränkt rätt till skadestånd. Inget avseende fästs vid om det är eleven som har orsakat den situation där läraren blev tvungen att agera. Det är lärarens agerande som utreds, men läraren får inte lämna sin bild av vad som hänt eftersom BEO riktar sig mot skolans huvudman. Gång på gång har BEO gett rätt till skadestånd för rimliga ingripanden. BEO måste avskaffas, vilket Liberalerna föreslog tidigare i veckan. Enskilda elevers subjektiva upplevelse av kränkthet får inte gå före alla elevers rätt till trygghet.

Regeringen startade för ett par veckor sedan en statlig utredning som ska leda fram till en nationell plan för trygghet och studiero. Tyvärr finns det anledning att vara luttrad. De senaste årtiondenas skolpolitik har präglats av tvära kast och en förkärlek för att peta i detaljfrågor – som mobilförbud och betyg i ordning och uppförande. Lätt genomförda saker som kan ge sken av handlingskraft men vars nytta är tveksam. Allt tyder på att skolorna kan hantera mobiltelefonfrågan utan lagstiftning. När det gäller ordningsbetyg så svarar 77 procent i Lärarförbundets undersökning att det inte skulle förbättra elevers beteende. Att lägga tid på att ta fram verktyg som professionen inte ens vill ha är dålig politik.

Utredningen får inte fastna i sådana sidospår och missa de avgörande frågorna. Ökade befogenheter kommer inte att lösa allt – kraftiga resurser måste till för att undvika situationer där kränkningar och störande beteende uppstår – men det behövs.

Oönskat uppförande måste få konsekvenser och lärare måste känna sig säkra på att de får verkställa dessa.