– Det känns som om man gjort allt i onödan!

Birgitta Kristoffersson är upprörd. När en stor pusselbit i bevarande av den gamla kulturmiljön kring kvarnen äntligen skulle läggas drog en virvelstorm fram.

Allt sedan hon köpte fastigheten, med den nordliga av de två kvarnarna i Kärringe, vid millennieskiftet så har hon arbetat frenetiskt med att rädda kvarnen och miljön och göra huset i beboeligt skick.

Några år senare blev det oväder. Kåtån förvandlades till en älv. Och med den kom både ett älgtorn och en stor björk farande. Trädet for in i kvarnhjulet och i byggnaden. Ett stort håll bildades.

Sedan har hon med ljus och lykta sökt hantverkare att reparera skadan.

Till slut, och nyligen, fann hon två som accepterade uppdraget.

– Men vi måste dämma i tre veckor och då ska en anmälas till länsstyrelsen göras om vattenverksamhet, sa de.

Svaret blev: Visst reparera - men ta bort dammluckorna, fundamenten och en del av vallen!

Tjänstemän kom på besök och berättade att en Birgitta Kristoffersson har skyldigheter att göra vattenvägarna fria.

Hon opponerade sig, men fick sedan ett kravbrev med tre punkter: Beskrivning på vad som göras, höj botten nedströms och bifoga en utredning om framtida konsekvenser.

– De trodde att jobbet skulle på 15 000 kronor, vilket nog är omöjligt, och påpekade att jag kunde lägga till en nolla och få storleken på vitesbeloppet om jag inte gjorde det.

Nu är hon rädd för att de pengarna, runt 200 000 kronor som offerten låg på, måste vikas till rivning och utredning.

Kvarnägaren har försökt att få information och råd om vad hon ska och kan göra. Men hon får inga svar. Två fiskerikonsulenter hon kontaktade tyckte att kravet på kvarnmiljön var meningslöst. Och vad hon förstått är länsstyrelsen inte rådgivande utan beslutande.

– Jag har inte hittat någon vattendom och länsstyrelsen vet inte om det finns någon eller ej.

Någon stöttning från myndighetens kulturavdelning har hon inte fått. Att länsstyrelsen själva, i en tidigare inventering, bedömt kvarnen vara av kulturhistoriskt stort värde, hjälper föga. Vattenfrågan väger tyngre.

– Det är inte rim och reson i det här. Jag vill bara rädda miljön här ute och görs inget faller kvarnen samman om fem år. Jag gör detta inte för egen vinning och är det någon som gillar fisk så är det jag.

Hon föreslog själv, utan framgång, att bila upp en öppning i fundamentet till dammluckorna.

– Det här känns hopplöst!