En del av de riktigt gamla gravarna på Byarums kyrkogård skuggas av stora träd, som en gång kom dit som små plantor men nu blivit enorma vårdträd. De får vara kvar, de ger platsen en del av sin karaktär.

Men Lars Andersson berättar att numer gäller det att hålla sig till sitt utrymme. Den som vill plantera ett träd på sin grav gör rätt i att försäkra sig om att det är något slags dvärgträd det rör sig om. Uppstammade växter eller mindre buskar kan också vara ett alternativ att få en grönskande grav.

Det är annars ganska fritt hur man får smycka graven. Det får inte utgöra en risk för personalen eller hindra dem i deras arbete, så vassa föremål eller sådant som riskerar att frysa sönder får inte användas. Utsmyckningen får heller inte väcka anstöt hos någon annan.

Raka rader av fyrkantiga stenar visar att på sjuttiotalet fanns knappt någon individuell variation. Medan äldre, och yngre, gravstenar kan se ut på en mängd olika vis.

I dag tror jag man tänker lite mer personligt.

Vid gravarna ligger pärlplattor, mindre stenar med text och andra typer av tillfälliga utsmyckningar som hade varit otänkbart förr. Lars, som är tredje generationens kyrkogårdsvaktmästare, berättar att traditionen med gravsten också den är relativt sentida. För drygt 100 år sedan var det vanligt med omärkta gravar. Men det förekommer även i dag. På Byarums kyrkogård finns ett antal omärkta kistgravplatser.

Det här med gravsten och plantera, det behöver man inte göra, säger han.

Kyrkogården har blivit allt mer av en rekreationsplats. Människor söker stillheten. Lars och hans kolleger försöker hitta allt tystare maskiner för att det ska gå att hitta ett lugn här. Jobbet innebär tät kontakt med besökare och anhöriga och de har avsatt tid i sina tjänster för att hinna lyssna och samtala.

Vi kommer väldigt nära befolkningen i Vaggeryd.

Minneslunden ger möjlighet för vem som helst att stanna upp och minnas.

Du kanske inte har dina anhöriga här men du kanske ändå vill komma hit och sätta ditt ljus i minneslunden. Du kanske inte har möjlighet att åka dit de är begravda.