Skaras diakoner, Ingela Tidqvist Karlén och Åsa Wikman, ger i ett utmärkt exempel på hur man går tillväga när man vill misstänkliggöra andra människor. Syftet med deras svar är uppenbarligen inte så mycket att argumentera i sak som att ifrågasätta vårt sociala patos. Det är lågt, för att inte säga skamligt.

Det är heller inte så att Skaras diakoner har patent vare sig på medmänsklighet eller på hur verkligheten ska uppfattas. Anspråken är häpnadsväckande. De möter en sida genom sitt arbete, men det finns naturligtvis fler synvinklar. Det är ingen hemlighet att samhället just nu står inför stora utmaningar och att människor ibland faller mellan stolar, inte minst de med psykiska problem. Det är inte detta vi diskuterar. Som förtroendevalda har vi ett stort ansvar i denna situation. I ansvaret ingår att betrakta frågorna från så många håll som möjligt, och det är inte alltid så att den bästa lösningen framträder i det kortsiktiga perspektivet.

Men nu gällde alltså inte nöden i stort utan tiggeriproblematiken specifikt. Vi är heller inte ensamma i vår analys. Tillgänglig expertis, däribland regeringens tiggerisamordnare och organisationer som arbetar bland romer på plats i deras hemländer, är eniga med oss då vi skriver att pengar i pappmuggen cementerar fattigdom och utanförskap. Detta är fakta. Skjut inte budbäraren!

Det finns många miljoner fattiga människor runt om i världen. Lösningen på deras fattigdom är inte att tigga i Sverige. De romer som nu tigger på bland annat Skaras gator har rest många hundra mil för att tigga just här. Vi ifrågasätter inte att de kommer från bedrövliga omständigheter, tvärtom, men de flyr inte från krig och katastrofer. Det finns ingen lösning, vare sig kortsiktigt eller långsiktigt, i att ge dem pengar här och nu. Det är bara i hemlandet som de kan få hjälp. Återvändandet är därför en del av lösningen, och när de har återvänt, då kan vi hjälpa dem där genom betrodda organisationer som arbetar på plats.

Vårt förslag, som alltså förordas av Sveriges regering, hjälporganisationer och den sakkunnige nationelle samordnaren, är konstruktivt och det enda som på sikt kan hjälpa romerna. Låt oss ha en saklig debatt om detta, utan misstänkliggöranden och personangrepp. Det är ju inte om oss det handlar, utan om romerna.

Elisabet Stålarm

Markus Hagberg