Att avslöja någons sexuella läggning eller annan privat information utan den berördas medgivande brukar kallas för ”outing”. Även om fenomenet inte är nytt, har det med all säkerhet blivit vanligare med tanke på hur exponerade vi är idag. Att dra någon klar gräns mellan sin civila person och den man är i arbetslivet har blivit svårare. Människor sätter alkolås på sina mobiler för att inte råka skicka iväg opassande mejl eller skriva något förhastat på Facebook. Men samtidigt som den uppkopplade samtiden gör oss väldigt sårbara, uppmuntrar den oss till att vara överdrivet öppna och tillgängliga. Ekvationen är inte lätt.

Den Berlinbaserade konstnären Sonja Nilssons fängslande utställning "Visibility is a trap", som nu kan ses på Österängens konsthall, handlar om kända människor som på olika sätt har blivit ”outade” mot sin vilja. Några av dem lever fortfarande, andra är döda. Vissa av dem fick sina liv uppochnedvända på grund av en röjd hemlighet, andra avslöjades först efter att de hade gått bort. Nilssons konst tar främst avstamp i livsberättelser som tillhör transsexuella men inkluderar även andra historier som har kommit att brännmärka de berörda individerna för all framtid. Monica Lewinsky, som hade en sexuell affär med den dåvarande amerikanske presidenten Bill Clinton, syns i persongalleriet. Hennes ungdomsäventyr hade varit ganska oansenliga om det inte vore för hennes chefs befattning. Hon kommer alltid att förknippas med oralsex och i motsats till Clinton, som kommer att bli ihågkommen för sina politiska bedrifter, har snedsteget kommit att definiera hennes person. Här syns likaså Billy Tipton, en jazzmusiker som dog 1989. Han föddes som kvinna men ingen ska ha känt till hans könskorrigering, inte ens hans fru. Till skillnad från Lewinsky lyckades han dölja sitt förflutna och jag förmodar att hans liv måste ha genomsyrats av oro. Att det var så viktigt för Tipton att hålla den kroppsliga transformationen hemlig säger mycket om normerna som präglade hans tid. Han ville först och främst bli ihågkommen för sin musik och han hade troligen förlorat allt om könsbytet hade uppdagats, även sin familj.

Nilssons arbeten är intrikata. Vid en första anblick ser det ut som konsthallen är tom och under ombyggnad. Väggarna har klätts med spånplattor och de har delvis slagits sönder. I dem syns flera hål.

De är i dessa öppningar man kan ta del av Sonja Nilssons konst. Djupt därinne, bakom lager av trä, döljer sig flera förbryllande installationer. Små människogestalter visar sig befolka konsthallens innandöme. De ter sig besynnerligt realistiska men är egentligen bara hologramlika bilder; projiceringar som konverserar med varandra. Tipton, Lewinsky och andra historiska personligheter imiteras av skådespelare. Samtalen cirkulerar kring det sociologiska begreppet ”passing”: hur en person kan komma att identifieras med en grupp eller kategori som skiljer sig från hens ursprungliga. De bollar tankar sinsemellan och det är fascinerande att lyssna på deras olika erfarenheter.

Bild 1 av 4 Sonja Nilssons utställning ”Visibility is a Trap” visar olika personer som samtalar kring begreppet "passing". Konsten kan ses genom hål i väggarnas spånplattor.

Foto Marcus Gyllborg

I dessa verk, och i sin övriga produktion, ifrågasätter Sonja Nilsson föreställningen om det autentiska. Vad definierar en ”riktig” kvinna, man, vit, svart, författare och så vidare. Just ordet ”riktig” blir i detta sammanhang ytterst problematiskt, eftersom det alltid innebär ett uteslutande av individer som inte passar in.

I verket ”AAAAAUUTHHHENTENTICITYYYYY!!!” dras kritiken till sin spets. Harry T. Buford, soldat i amerikanska inbördeskriget som avskedades efter att ha blivit outad som kvinna, skriker bland annat: ”Authenticity! Fuck off!”

Jag blir helt tagen av Nilssons intelligenta konst. Allra först slås jag av den raffinerade tekniken men efterhand börjar intresset för de politiska och mellanmänskliga frågorna att växa.

Det drömska fristående videon ”See me, be Her” från 2015, som presenteras i ett angränsande rum, är likaså briljant. Skådespelarna i verket skildrar en händelse som har berättats av en vän till Marilyn Monroe. Under en promenad slår Monroe plötsligt på sin stjärnglans: från att ha kunnat gå obemärkt på gatorna blir hon plötsligt ”Marilyn Monroe”. Alla tittar. Hon gör inget speciellt, transformationen är snarare psykisk. Marylins kameleontlika uppenbarelse låter oss förstå att det äkta i mångt och mycket är en föreställning.

Sara Arvidsson

Konstkritiker