Donn Dannan Yhya har blivit något av Björkhagas ansikte utåt. Han var bland de första som anlände i början av november förra året, och har engagerat sig både i Björkhagas invånare och i Virestadsborna. Han är arkitekt, och berättar att passionen för att rita och studera byggnader har funnits med sedan barnsben då han följde med sin far, som också är arkitekt, till arbetet.

Donn har familjen kvar i Syrien, sonen Jawad som är tre år, dottern Leen som är 1,5 år och frun Mais. Innan kriget drev han ett företag tillsammans med sin far och sin bror, som konsulter arbetade de med stora byggnadsprojekt runtom i Syrien.

Men med kriget förändrades allt.

– Jag blev kidnappad. I flera dagar blev jag misshandlad och torterad. Kidnapparna bad mina föräldrar om en lösensumma, men den var så hög att de inte kunde betala. Efter fyra eller fem dagar lyckades jag fly, och jag trodde att jag var säker.

Men kidnapparna gjorde ett nytt försök att tillfångata Donn, och efter att han lyckats slinka ur deras grepp beslutade han sig för att lämna landet.

– Jag förstod hur brutala de var och att det inte fanns någon nåd. Jag har sett saker som du inte kan föreställa dig. Ett liv är inte värt någonting i krig.

– En sån upplevelse ändrar ditt sätt att leva, och du är tacksam för varenda sekund som du lever.

Donn tog sig snabbt till Turkiet och berättar att det kostade mycket. När han i en gummibåt med 52 personer i tagit sig till Grekland fängslades han i 20 dagar. Det var ännu en svår upplevelse, att sitta inspärrad tillsammans med kriminella.

– Jag gick från att har varit en arkitekt till att vara en kriminell. Innan jag lämnade Syrien frågade jag människor hur man tar sig till Sverige. Allt de berättade för mig, som att det var en riktig båt över medelhavet, och ett flyktingläger i Grekland, var lögner. Jag vet inte om de ljög medvetet eller om de inte ville tro hur illa det var, säger han men lägger samtidigt till att det som inte dödar dig gör dig starkare.

– Syrianer är överlevare.

– Jag hade träffat svenskar när jag studerade utomlands. Ni hade också en premiärminister som i ett tal sa att alla nya invånare är välkomna hit, och jag tänkte att Sverige är ett land där man inte gör skillnad på människor.

– Innan jag gick till Migrationsverket, ringde jag min mamma och berättade att jag hade nått fram samtidigt som jag gick runt i Malmö. När jag gick där såg jag muslimer i slöja och svenskar som var klädda som de ville, och det fanns en fin harmoni. Jag kände att jag hade nått civilisationens källa. När jag var barn och kom till Ikea var jag alltid förundrade över hur allt fungerade, och när jag kom till Malmö förstod jag. Det var en lättnad att vara framme.

Den 5 november var Donn en av de första som flyttade in på Björkhaga, och den upplevelsen beskriver han så här.

– Björkhagas personal var chockade, Migrationsverket var chockade och vi var chockade. Alla var förvirrade och de hade inte ens hunnit sätta nummer på rummen.

– Det är som att öppna sovrumsdörren och komma rakt ut på gatan. Det är inte din familj, men du måste behandla alla som om det är din familj och du måste anpassa dig och visa respekt. Men när du uppskattar livet, då anpassar du dig.

– Ja efter ett år har nästan alla åkt vidare. Min handläggare sa i juni att jag kunde få besked i oktober. Men efter vad hans chef sa nu, beräknar jag att det kan ta upp till åtta månader till.

Väntan är frustrerande, och Donn har ett jobberbjudande som väntar så snart han får uppehållstillstånd.

– Jag har en praktiktjänst hos Stubbalycke trädgård och ritar trädgårdar tillsammans med Eva Uppsäll.

Han arbetar också för Björkhaga som föreståndare.

– Jag tog det jobbet även om det inte är mitt yrke, eftersom det känns bra att betala tillbaka till de som har hjälpt mig. Jag har gjort mitt bästa för att skynda på så jag kan starta mitt liv här. Att jag inte får arbeta påverkar inte bara mig utan även det svenska samhället. I ett år har svenska staten betalat för mitt boende, min sjukvård och min mat. Det känns som om någon satt handfängsel på mig. Ge mig ett besked och sätt mig fri.

Att vara så långt från sin fru och sina barn tär på honom, och när hans far blev svårt sjuk i somras blev det värre. Donn har under sin långa väntan hunnit ångra att han lämnade Syrien.

– När jag lämnade dem trodde jag att jag skulle kunna skapa ett liv för oss här ganska snabbt och med värdighet. Men efter ett år har jag fortfarande inte min familj här. Alla andras liv fortsätter, men mitt är fruset till dess att jag får uppehållstillståndet.

Men med ett positivt beslut om uppehållstillstånd ser han en framtid i Sverige tillsammans med Mais, Jawad och Leen. Förhoppningsvis med ett jobb inom Ikea och med möjligheten att studera till en magisterexamen.

På torsdag kväll firar de asylsökande Björkhaga tillsammans med Virestadsborna att ett år har gått sedan asylboendet öppnade. Firandet är öppet för alla som är nyfikna på människorna och verksamheten på Björkhaga.