Det var en gång vid ån Lagans strand tre kompisar som skulle tälta uppe i skogen. Det var Hanna, Zoe, Erik, och en massa tunga ryggsäckar. Det var dessutom mitt i juli och solen höll nästan på att steka dem levande, då de kom gående på stranden.

Svetten rann och trots de tunna sommarkläderna så klibbade tygen blöta mot deras ryggar där de överfulla väskorna stängde ute all luft.

“Nu dör jag snart!” utbrast Zoe plötsligt. Hon satte sig ner i sanden och lät ryggsäcksremmarna sakta glida av axlarna och ner för armarna. Hon andades tungt och drog med baksidan av ena armen över pannan. Erik lyfte upp Zoes ryggsäck och slängde den över ena axeln där hans egen redan hängde, och flåsade:

Skuggigt ställe

"Vi är snart uppe i skogen nu. Då får vi hitta ett skuggigt ställe att ta en paus på."

Zoe suckade och reste sig upp igen. Hanna, Erik och Zoe kämpade sig upp för den sista lilla sluttningen som ledde in i skogen. Det var ett härligt ögonblick när den svala skogsluften slog emot dem. Det var som om solstrålarna inte riktigt orkade tränga sig in mellan de täta granarna. Bara några få ljusstrimmor dansade här och var mellan träden.

“Åh, vad skönt!” suckade Hanna.

Hanna, Erik och Zoe följde en bred skogsväg med en tjock remsa gräs i mitten, genom skogen, tills de kom ut i en liten glänta.

“Perfekt!” sa Erik och slängde ner sin och Zoes ryggsäck i det höga gräset. “Här blir det bra både för att ta en paus och tälta."

“Men vi måste ta den där pausen innan vi sätter upp tälten.” svarade Zoe. “Annars svälter jag ihjäl!

Erik flinade och svarade:

"Först sa du att du skulle dö av värmeslag och nu att du kommer att dö av svält."

Men alla började bli hungriga och de satte sig mitt i gläntan och öppnade sina ryggsäckar. De delade på maten de hade med sig och efteråt plockade Hanna fram ett paket kex som hon bjöd på.

“Det börjar bli eftermiddag, det kanske är bäst om vi börjar sätta upp tältet snart.” sa Erik, när han, Zoe och Hanna hjälptes åt att plocka iordning efter maten. “Det kan jag och Hanna göra, så kan du kanske plocka lite grenar till elden ikväll, Zoe?”

“Visst.” svarade Zoe.

Senare när Erik och Hanna skulle börja med tältet så gick Zoe ut i skogen för att plocka grenar.

“Du hittar väl hit igen?” ropade Hanna efter henne.

“Jadå!” svarade Zoe.

Lämnade gläntan

Zoe lämnade gläntan bakom sig, men i stället för att gå ut på skogsvägen, följde hon en smal, nästan igenvuxen stig in i skogen. Hon hittade många, stora pinnar. Det var faktiskt väldigt mysigt att gå där i skogen. Det luktade fräscht av gran och mossa, och efter en stund hittade hon ett blåbärsris proppfullt av stora bär. Hon hade säkert gått där i skogen i flera timmar när hon plötsligt märkte att det började skymma.

“Dags att gå tillbaka” tänkte hon.

Men när hon vände sig om så såg allting likadant ut. Hon hade gått alldeles för långt.

“Hanna! Erik!” ropade så högt hon kunde. Inget svar. Zoe kände hur en ilning av panik spred sig genom kroppen. Hon visste att hon aldrig skulle hitta tillbaka utan hjälp. I ytterligare flera timmar irrade hon omkring i skogen, utan att veta att hon bara gick längre och längre in i skogen. Plötsligt var det alldeles dunkelt och skumt bland granarna. Nu blev Zoe rädd på riktigt. Det var allvar nu, det förstod hon.

“Hanna!” försökte hon ropa igen, men det blev bara ett litet hemskt pip som gjorde henne ännu räddare. Med bultande hjärta satte hon sig ner under en stor gran. Hon vågade inte ropa mer. Hon var helt ensam och det kändes till och med läskigt att andas.Det var inte helt mörkt eftersom att det var sommar men det tröstade henne inte ett enda dugg.

Ljud av tassar

Zoe satt länge under granen. Ända tills hon hörde ett konstigt ljud utanför de tunga grangrenarna. Ett konstigt ljud. Ljudet av tassar. Nu hörde hon att djuret där ute började nosa omkring. Zoe var upptäckt! Hon knep ihop ögonen och försökte att andas så ljudlöst hon kunde, men hjärtat slog så hårt av rädsla i bröstet att hon var säker på att hela jorden kunde höra. Säkert skulle djuret också göra det. Plötsligt var det helt tyst. Zoe väntade en stund till för säkerhets skull. När hon öppnade ögonen så var hon nära att skrika rakt ut. Öga mot öga med henne stod en varg med framåtlutat huvud. Nu darrade Zoe så mycket att det kändes som om hon skulle ramla ihop på marken. Men konstigt nog gjorde vargen ingenting. Snart började den bete sig ungefär som en glad hund. Den viftade på svansen och såg riktigt glad ut. Efter en stund började Zoe att slappna av lite. Hon tittade på vargen som såg ut som att den ville säga henne något. Då upptäckte Zoe att vargen flera gånger slog till med huvudet mot halsen. Och när den lyfte på huvudet igen så upptäckte Zoe något som blänkte i pälsen. Sakta närmade hon sig vargen och den satte sig alldeles stilla framför henne, och lyfte ännu mer på huvudet som om den ville att Zoe skulle kunna komma åt det som blänkte runt halsen. Sakta sträckte hon fram handen. Det var ett halsband med en liten bricka som buktade nedåt. Brickan var tom och det såg ut som att det saknades något som skulle sitta där. Vad konstigt, tänkte Zoe. Kanske tillhörde vargen någon. All rädsla hade runnit av henne nu och hon tittade på vargen. Pälsen var tovig och grå och ögonen……..

Zoe stelnade till, ögonen var gröna. En varg med gröna ögon. Det här började bli lite konstigt.

Halsbandet med tom bricka, dom gröna ögonen och nu hade vargen börjat att slå med huvudet mot halsen igen. I hela kroppen kände Zoe att det var någonting den ville henne.

Plötsligt sträckte vargen fram sin nos och knuffade Zoes hand fram till halsbandet igen. Zoe kände runt den tomma brickan igen.

“Vad är det du vill?” viskade Zoe samtidigt som hon plötsligt kom åt någonting nere i inbuktningen i brickan.

Platt knapp

Hon lutade sig fram för att kunna se. Det var en liten platt knapp. Med bultande hjärta tryckte Zoe på knappen. Och plötsligt så var det som om hennes fingerspets hade fastnat på knappen. Den gick inte att ta loss. Sakta började brickan att röra på sig och Zoes finger följde med. Fram till vargens bröst där det stannade. Plötsligt kunde Zoe dra åt sig sitt finger igen, men den tomma brickan satt kvar på vargens bröst. Det var så konstigt. Just då såg Zoe hur brickan började att dallra och lysa, och sedan kunde Zoe höra hjärtslag genom den. Vargens ögon lyste nu av iver.

När Zoe böjde sig fram så kunde hon höra en röst genom hjärtslagen. Hon stelnade

till.

“Jag fattar att du är rädd, men det behöver du inte vara. Jag heter Älma och jag ingen riktig varg. Det är därför mina ögon är gröna. Genom mina hjärtslag kan du höra min röst. Och du kan rädda mig! Du kan rädda mig och förvandla tillbaka mig till en vanlig flicka, om du lyssnar riktigt noga på vad jag säger nu” hördes rösten.

Zoe flämtade till. Hon ville åt två olika håll på en gång. Den ena hälften av henne ville stanna kvar hos vargen, eller rättare sagt Älma, och hjälpa henne, medan den andra halvan ville rusa därifrån. Men hon kunde inte röra sig ur fläcken.

“Vad är det jag ska göra?” viskade hon istället.

Hitta stenen!

“Du måste hitta Stjärnstenen som passar i brickan på mitt halsband! För två månader sen var jag ute i skogen, då var jag som vanligt, på marken hittade jag en sten. Men så fort jag nuddade den så blev jag en varg. Stjärnstenen hade legat orörd i tusen år och efter varje tusen år så får den kraften att förvandla den som rör vid den, till en varg. Stenen satt fast i brickan på halsbandet men jag blev så rädd när jag förvandlades att jag inte riktigt visste vad jag gjorde, plötsligt så hade stenen ramlat av och försvunnit. Jag har letat ända sedan dess, för om jag inte hittar den inom två månader så förblir jag varg för alltid och jägaren är redan efter mig. Jag har bara till gryningen kvar på mig att hitta Stjärnstenen och sätta tillbaka den i halsbandet, sedan har dom två månaderna gått……… du måste hitta den! Jag står inte ut med att vara varg mer!” och plötsligt hördes gråt.

Älma grät, fast inifrån hjärtat.

“J…….jag ska försöka hitta Stjärnstenen” stammade Zoe och kände hur hon darrade i hela kroppen.

“Nu med en gång! Skynda dig, snälla du”, hördes det i snyftningar i hjärtslagen. När Zoe tittade upp på Älma så var dom gröna ögonen bedjande.

“Hur ser den ut?” undrade Zoe sedan. “Och var tappade du den någonstans?”

Som en stjärna

“Den lyser som en stjärna i mörkret” svarade Älmas röst. “Men var den är har jag ingen aning om……...vad heter du förresten, det har jag visst glömt att fråga”

“Jag heter Zoe”

“Du är mitt allra sista hopp, Zoe! Du måste lova mig att….”.

Mer hann Älmas hjärta inte säga förrän magin försvann ur halsbandet och det tomma brickan föll ner från bröstet. Älma såg på Zoe, rätt in i ögonen. Zoe förstod, hon måste skynda sig nu!

Men alla sagor har inte lyckliga slut. Zoe letade hela natten och hittade till slut Stjärnstenen, lysande i ett litet håll i en trädstam. Zoe rusade det fortaste hon kunde tillbaka genom skogen. Men det var för sent. Tiden var ute. Den bleka gryningssolen gick precis upp, samtidigt som Stjärnstenen i Zoes hand suddades ut och försvann för att ligga gömd i ytterligare tusen år. Zoe stelnade till när hon hörde ett dovt, sorgset yl...